Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 Kock: U-omljudet.
s. 80 synes mena, att de nysv. sjöng, sjönk ombildats av äldre
former song, sönk (naturligtvis genom inflytande från presens
sjunga, sjunka], hvilka skulle vara de ljudlagsenligt utvecklade
formerna, uppkomna genom äldre ^-omljud liksom isl. spng, spkk
(:> *sangw, sankw). Jag tror knappast att det lyckats Söderberg
riktigt förklara dessa svenska former song) sönk. Det är nämligen
osannolikt eller åtminstone obevisat, att Q i svenskan framför
ng-Ijudet övergick till ö, och man behöver icke antaga en dylik
utveckling i dessa preterita. Jag fattar dem såsom analogibildningar.
Redan Lyngby har i Tidskrift f. Philologi II, 299 riktigt
förklarat preteritiformerna sang, sänk av dessa verb (*singwa,
*sinkwa) såsom nybildningar efter analogien drikka : drakk etc.;
jmf. ock Söderberg anf. st. Sedan *singwa, *sinkwa brutits till
siung(w)a, siunk(w)a, och sedan u förlängts framför ng och åtminstone
dialektiskt framför nk (Kock: Fsv. ljudlära II, 397, 403; Arkiv N.
F. V, 77): siúnga, siunka, lät man preteriti-formerna søng, sønk
nybildas efter den talrika gruppen av starka verb med böjningen
biuþa : bøþ, siúþa : søþ etc.
I fall w-omljudet ljudlagsenligt skulle inträda i isl. pret. sg.
så (jmf. got. sahw) av sia, så förklaras saknaden av omljud genom
verbets anslutning till böjningsmönster sådana som /regna : fra,
eta : åt, vega : va. Efter dylika pret. bildades till séa pret. så.
Söderberg har U-omlj. 77 noten l riktigt förklarat fsv. pret.
thrask såsom analogibildning.
Jag övergår till att i korthet behandla ett speciellt fall av
dialektiskt yngre «^-omljud i svenskan. W. har icke diskuterat
detta omljud, och av goda grunder, ty det inträder just i den
ställning, där enligt en av W:s tø-omljudshypoteser
om-ljudet skulle utebliva. Jag åsyftar det av mig (år 1888) i
Arkiv N. F,, I, 97 noten (jmf. ovan s. 292) framhållna omljudet av
a i vissa trakter av Norrland, t. ex. höku "haka", sögu "saga",
tvöru "grötkräkla", dvölu "dvala", fritölu "fritalig", margföllu
"mångfaldig", hvilka exempel samlats av Rydqvist IV} 182 f.,
huvudsakligen ur Rietz5 ordbok.
Till frågans belysning påminner jag först om att de
norrländska och de finländskt-estsvenska bygdemålen, som bekant, hava
mycket tydliga minnen av den fsv. vokalbalansen och av den fsv.
akcentueringen, enligt hvilken ett tvåstavigt ord med kort
rotstavelse (t. ex. baka, tala, smü, oblik kasus av små "sena") hade
stark levis på ultima, men ett tvåstavigt ord med lång
rotstavelse hade svag levis på ultima (t. ex. falla, gräta; bryggio, oblik
kasus av bryggia). Så har i överensstämmelse härmed
Houtskärs-målet i Finland baka, tala, senu med bibehållna ändelsevokaler och
med -á av äldre långt -a i baka, tala, men däremot fall "falla",
gråt "gråta" med förlorat -a samt byddjo med -o i motsats till senu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
