Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340 Kock: Ef-omljudet.
Jmorrenn (best, form av ftnprr, 16, 26) men Jcnaryu (ack. pl. 15, 20),
Jcnarrum (15, 29); votn (neutr. pl. 52, 21) men vatnum (52, 22); oll
(nom. sg. f. 59, 37) men öllum (l, 27); Zø# (23, 12) men lagum
(81, 1); Upplond (23, 12) men Upplandum (34, 23); Aø/fi (av ^hadude
45, 32 etc.), lioßingi (t. ex. 24, 6) av *haVuåinff-, Karlhof Sti (19, 22),
Karlhofctann (20, 8 etc.) av -JiaVufta, men hauuct (52, 30 etc.),
hauuået (2, 16 etc.), hauufø (58, 23); mør# (68, 12) men margum
(71, 32) etc. etc.
Med hänsyn till denna fråga har jag genomgått skriften och
därvid ej antecknat andra undantag än de nämnda. Jag anser mig
därför knnna påstå, att regeln värkligen genomförts i Ol. H. S.
med en utomordentlig ’konsekvens. Därom kan för övrigt hvar och
en lätt övertyga sig genom att genomläsa några sidor.
I OL H. S. betecknas isl. Q och isl. ö med samma bokstavstecken
ø, t. ex. lönd (= isl. Ipnd} och olmr (= isl. ólmr). Enligt regeln ’långt
a övergår till [p, senare] ö, när det är nasalerat och nästa stavelse
innehåller u’, har kombinerat omljud inträtt i de nyss nämnda
böjningsformerna av spönn: gullspono, sponom, spononom. Enligt
samma regel kunna de nämnda vono (dat. sg. av von, d. v. s. isl.
von, ván) och vondo (nom. pl. best. fonn av vánar} förklaras. De
två sist anförda orden kunna hava kombinerat omljud även enligt
regeln ’ljudförbindelsen wä övergår till [wg, senare] (w)ð, när ett
u följer i nästa stavelse51).
Det är så långt ifrån, att dessa ord skulle tala emot, att
enkelt ^-omljud inträtt i Ol. H. S., blott när tø-ljudet förlorats, att
de tvärtom i hög grad bekräfta denna regel.
Liksom man i de östnord, språken har kombinerat omljud
i fsv. honom och i namnet Omundus (Kock: £/-omlj. 6 ff., ovan s.
298) ävensom i adj. onder, hvars vokal överförts från dat. (w)öndum,
(w)öndu 2), så har man kombinerat omljud i Ol. H. S. i gullspono,
sponom, spononom, vono, vondo.
Överensstämmelsen är uppenbar.
Att nu värkligen i spono etc. kombinerat omljud föreligger,
framgår med bindande nödvändighet ytterligare av följande
omständigheter.
Ol. H. S. har omljud t. ex. i Jcnor (69, 7, ack. sg.; isl.
Jcnørr), Jmorren (16, 26; best. form av ^-stammen Ttnprr) men
saknar omljud i ack. pl. Jcnarru (15, 20) och dat. pl. Jcnarrum
(15, 29) av detta ord. Däremot har skriften ack. pl. (gull)spono
dat. pl. sponom av ^-stammen spónn. Om man med W. antar, att
Jmarru, Jcnarrum uppstått genom något slags analogi av äldre
*) Sistnämnda kombinerade omljud föreligger troligen icke i dat. pl.
orom (8, 39) av pron. varr (jmf. Hoffory i Tidskr. f. Filologi N. B. III,
297 ff.; Kock i Arkiv N. F. I, 60). Om dessa vono, vondo yttrar W. Horn.
Ij. 42: "de två sista ex. förklarar väl Kock naturligtvis i enlighet med sin
i Ark. V. 49 framstälda regel".
2) Det östnord, onder kan, liksom det från Ol. H. S. nyss anförda
vondo, förklaras på två olika sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
