Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 Kock: ZJ-omljudet.
azur (74, 37), assur (75,11), azor (74,8; 74,12), asor (74,10),
d. v. s. det ovan s. 304 diskuterade namnet fsv. Assur, isl. Qssur.
anunt (74, 15) = fsv. Anunder, isl. Qnundr.
magnús (74, 9) = fsv. Magnus, isl. Mpgnus.
samt även i amundi (73, 30), amunde (74, 17) = isl. Amundi
(jmf. fsv. Amunder) med långt ä-ljud.
Helt visst skulle man kunna öka den här gjorda förteckningen
över förliterära urkunder, som visa omljud värkat av förlorat u, w
(resp. kombinerat yngre omljud), men intet enkelt omljud, när u
kvarstår.
Som bekant är det ytterligt vanligt, att i runinskrifter finna
exempel på ord med a i rotstavelsen, som efterföljes av kvarstående
u, och man har enligt min åsikt ingen anledning att, åtminstone
när sådana runstenar tillhöra Sverge eller Danmark, antaga att
a-runan betecknar något annat än a (således icke p). Bland massor
av exempel anför jag blott några få. Hedeby-stenen har sátu (=
isl. sátu "suttu"; Wimmer: Sønderjyllands historiske
runemindes-mærker 40). Den stora Aarhus-stenen (från omkring år 1000)
bar-þusk "slogos" (Wimmer: Die runenschrift 317). En av
Hellestads-stenarna (Liljegren 1442) at: ub :: salum och sátu "satte" (Ant. Tidskr.
X, 285). Dybeck föl. II, 15 karþu, faþur; Dybeck föl. I, 12 salu och
i hoita . uaþum; (Dybeck föl. I, 73 och) Bautil 610 a tanmarku och
i huita. uaþum; Dybeck föl. I, 114 salua faþur sin; ib. 134 hakun
faþur; Dybeck 4:o nr 63 salu och faþur. Torin: Vestergötland s
runinskrifter I nr 19 har sátu "satte" och karþu "gjorde"; Torin
II nr 45 karþu och faþur; Torin II nr 46 sátu "satte" och faþur;
Gårdby-stenen (Öland) karþum "garþum" (Ant. Tidskr. IX nr 2 s.
10; stenen granskad av Söderberg). Turinge kyrkogård (Sörmland)
i karþum (Ant. Tidskr. X, 151) etc. etc.
Här må till frågans belysning även nämnas följande. Bråte
har i Uppsala-studier 6 ff. egnat en monografi åt det svenska ordet
"själ". Han har för denna undersökning granskat alla honom
tillgängliga läsningar av runinskrifter, och han anför de växlande
former, under hvilka ordet förekommer i dem. Granskar man de
av honom från Sverge och Danmark anförda formerna, får man
följande resultat. Ordet skrives 30 ggr med a i rotstavelsen, när
ändelse-vokalen u (o) kvarstår, nämligen salu 28 ggr, sahlu en
gång och salo en gång. Men icke mera än 2 ggr med o (aldrig
med au) i rotstavelsen, när u följer, nämligen en gång solu
(Bornholm), en gång isolu (Sörmland). Naturligtvis är formen salu den
ljudlagsenliga, och det mycket sällsynta (i)solu har fått Q genom
inflytande från nom. (och ack.?) söl, där -u ljudlagsenligt förlorats.
Bråte upptar däremot 4 exempel på saul och ett på söl.
Jag hoppas, att av det anförda med fullkomlig visshet
framgått, att man under en period så väl i Norge som i Sverge
och Danmark (och man är därför berättigad säga: över hela
Norden) havt i fortisstavelse enkelt omljud, värkat av
förlorat u, men icke av kvarstående u.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
