- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Elfte Bandet. Ny följd. Sjunde Bandet. 1895 /
118

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

118 Kock: Studier i fnord. gramm.

jyske tingsvidner s. XLI), och även i fsv., ä. nysv. aret "är
det" (Gustav I:s Bibel Rom. bl. 99 r.), tittet "till det" (Svart:
Gustaf I:s krönika s. 101), Ærit "är det" (Bon. 66;
jmf.*Ryd-qvist II, 534) etc. I åtskilliga moderna bygdemål användes
i enklitisk ställning at "det", t. ex. trorat "tror det" (= fsv.
tror pat).

Skulle trots allt detta fgutn. fsv. et, œt "att" vara ett
helt annat ord än fgutn. fsv. pet, pæt "det", och isl. fsv. at
"att" vara ett helt annat ord än ags. &œt, fsax. that etc. och
representera ett annat avljudsstadium till got. ita?

Så vitt jag ser, måste frågan obetingat besvaras nekande,
och detta så mycket mera, som en tillfredsställande grund
till förlusten av p- i (p)at lätt kan angivas.

På grund av sin betydelse förekommer "att" ytterst ofta
som enklitika till ett verb i finit modus, t. ex. han säger
att . . ., han bad att . . ., han har sagt att . . . etc.
Förhållandet var detsamma vid den tid, då formen at uppstod
av pat

På en språkståndpunkt, något äldre än det egentliga
nordiska fornspråkets, ändades tredje sg. pres. som bekant
på -p eller kanske på -&. Uttrycket "han säger att . . ."
har alltså hetat *sagip pat. . ., naturligtvis uttalat *sagippat
som ett ord liksom nysv. säger-att . . . Detta *sagippat blev
(eller uppfattades såsom) *sagipat, hvarav man abstraherade
at "att" (i st. f. pat\ eftersom man visste, att verbalformen
var *sagip. Om man vill antaga, att 3 sg. pres. ändades på
-# (och ej på -p): -tå etc, så har förloppet ändå varit
alldeles likartat. På urnord. tid ändades även 3 pl. pres. på
-np (anp, önp; *sagjanp etc; jmf. utvecklingen till -ann >
an > a i segia etc, och got. nasjand etc; Noreen i Pauls
Grundriss I s. 515 § 229). Här förlorades på analogt sätt
p- i at Förhållandet var enahanda i 2 pl. pres., som i isl. har
-idy under en tidig period väl 4p) *sagippat gav *sagip (segi&)
at Då både i 3 sg. och 3 pl. (de vanligaste personerna) och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:20:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1895/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free