Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
Beckman: 1700-talets svenska.
konst "kommer med wår öfwerens" *). Så bemödar han sig att ur
vår poetik utmönstra den klassiska poetikens regler om hiatus ock
elision samt den franska regeln om enjambement, ock till sist:
han har äran av att ha bevisat den svenska metrikens första
grundsats: svensk vers är byggd icke på kvantitet utan på akcent. I
allmänhet hävdar han, att det poetiska språkbruket liksom bruket
i prosaisk skrift skall basera sig på talet. Den metriska betoningen
skall alltså ha sin grund i den naturliga prosabetoningen. I
uttalet söker han ock förklaringen på sådana för oss främmande
förhållanden som positionslängd såsom metriskt element, utstötande
av stavelser på -m ock dylikt. Själva språkformen bör vara den
vårdade prosans. Till lättnad vid versifikationen bör dock
upptagande av former från "den Uppländske talarten" kunna tillåtas,
där dessa ej strida mot "språkets art", eller äro alltför
"omgängs-lika". Även böra ord få upptagas ur andra dialekter, då de ha
stor utbredning ock icke strida mot "språkets art". Arbetet
sönderfaller i tre delar, av vilka den första handlar "om Swenska
Skaldekwädens [kropp eller] utwärtes lynne", den andra om "dess
siäl eller inwärtes art", den tredje "om dessa bådas gemensamma
wärkningar". Skald § 7.
Bland dessa delar är den första väl den bäst lyckade ock
avgjort den för oss mest intressanta 2). Den utreder begreppen
"dryghet" och "ton" enligt Hofs uppfattning, ock den meddelar en
rikedom av exempel, som kommit synnerligen väl till pass vid min
undersökning om kvantitet ock akcent i 1700-talets språk. Såsom
i R. S. meddelar han prov på värser, där dels kvantiteten dels
akcenten angivits, men han har här för att riktigt driva sina
motståndares ståndpunkt in absurdum även tagit hänsyn till
positionslängden, på grund varav hans här meddelade upplysningar delvis
böra tolkas på annat sätt än de i R. S. meddelade ock till en del
bliva för os svärdelösa.
Jag har redan antytt, att min synpunkt är ock måste vara
huvudsakligen talspråkets. Självfallet blir då ljudläran
tyngdpunkten av min undersökning. Ljudläran åter sönderfaller i tvänne
delar, 1) den deskriptiva ljudläran, som utreder frågan: vilka
ljudvärden hade de särskilda bokstäverna? o. s. v., samt 2) den
ety-mologiska ljudläran, som uppvisar, i hvilka förhållanden det ena
ock andra ljudet förekommer i ordförrådet. I detalj kan det
visserligen vara svårt att uppdraga en bestämd gräns mellan dessa
avdelningar, ock i vissa fall har jag möjligen gjort mig skyldig
till inkonsekvenser; så t. ex. har jag i regel behandlat frågor om
bortfall av ljud på den senare avdelningen, men hänfört alla frågor
rörande valören av de stående ortografiska förbindelserna hj, dj,
hw ock dylika till den förra. — Teoretiskt taget borde naturligtvis
*) På två ställen är i denna fras ett "alldeles" utstruket.
2) Endast till denna avdelning hänvisas i det följande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
