Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beckman: 1700-talets svenska. 169
position ock vid sandhi icke någon övergång till ~d > ~l, utan
~d(d) kvarstår här (ex. vgm. fördärva, mæ*d). Från tillvaron av I
för äldre rct kan man således icke sluta till en övergång r -)- dental
klusil (rt, rn) > supradental klusil. Vidare bör man väl fästa något
avseende vid • Aurivillii påstående, att r -uttalas "majori cum
agi-tatione linguæ" i bl. a. "norss, torsk, först etc. störst, värst". Till
sist förtjänar anföras, att n i gåiane, pidlona icke kan beteckna
supradentalt ~n, vilket visas dels av de motsvarande moderna
Stockholm-Upplandsformerna1) dels av cd-ljudet i pulltma, vilket
förutsätter gammal r-lös form (öppen stavelse jfr. O). Att från
äldre vokalförlängningar i t. ex. hardher, horn sluta till
supra-dentalbildning är otillåtligt, då man för de analoga *händ
(dialektiskt), *örm, *önd m. fl. måste söka andra orsaker. Å andra sidan
har Hof en uppgift, som möjligen tyder på supradentalbildning.
Han säger, att vgm. har hit (tu — I) för rsprs rt i en mängd ord a),
ock distinktionen kunde betyda, att han iakttagit en skilnad mellan
kakuminalt ock supradentalt ~t (det förra existerar enligt min
bestämda åsigt i vgm. i vissa ställningar). Men samma uttryck om
kakuminalt I i stället för r i dylik ställning finnes hos en så
modern fonetiker som Brekke, ock vi få väl ej anta, att denne
misstagit sig, då han trott sig höra ett (reducerat) I före t (~t). Samma
uttal kan åsyftas av Hof. Jag anser därför hela frågan om
supra-dentalernas ålder oklar. Jfr nedan § 23 ock Exkurs II.
S. Slj, stj ock sk före len vokal beteckna enhetligt ff]
*cÄ6-ljud. Dialektiskt förekommer [sk] eller s + #e-ljud.
Åtminstone sj (si) var redan på 1600-talet enhetligt ljud, såsom framgår
av jämförelser med franskt g, j, till vilken jämförelse Hjärne fogar
det motiverade tillägget, att det fr. sie har "ett lindrigt s eller
sainn. övergången sk>-f är, så vitt jag vet, icke säkert3) styrkt
före Iserhielm. Den bestyrkes även av Giese 1730 ock Heldmann
1738. — Hof R. S. 249 ff., Dial. 75; Hjärne Orth. 39; Giese 470;
Heldmann Schw. Gramm. lif.; Pourel (1664) s. 2, Iserhielm 35.
T. Tå, tu, ten, tär, tässe "brukas af ingen i gement och af
fa eller ej särdeles många i offenteligit tal". R. S. 430. Jfr. Dial.
40 4). — ¾¾-ljudet sammanställes av Hof med fr. ti, qui i tnatière,
tabaquière, ock det var väl således ännu i motsats till förhållandet
i våra dagars vgm. affrikata /j %]’, detta blir så mycket troligare,
som han vid karaktäriserandet av uddljudet i ty. chemia icke har
någon bättre jämförelse till hands än g (d. v. s. j); för ett nutida
västgötaöra hade #e-ljudet passat långt bättre. R. S. 240 ff., 278.
V. Hofs uttalanden om svenskt v-ljud ge, såsom Kock visat,
vid handen, att ’Vtecknet först i ordet samt efter s, t, d, q hade
*) T. ex. kusana, lokalena i Stockholmsmål, tokskallana i Vendelsm&l
(Språkprov Sv. Landsm. I). a) Dial. 39 ock flerstädes i ordlistan. 8) Jfr.
Noreen Col. Ordesk. XII. 4) Tät etc. "legunt". Transskriptionen av "Fader
vår" har tinn, tämm både som västgötskt ock uppsvenskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
