Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 Beckman: 1700-talets svenska.
O i ändelser hade i sluten stavelse öppet uttal (i Dial.
trans-skriberat a), såsom synes av följande exempel: mårån. R. S. 338,
hånåmm Dial. 57, tokåtta (så flera former på -ot) Dial. art. Aperi,
annårledes Dial. art. Lossa. Att det i öppen stavelse haft co-Ijud,
framgår av, att enligt Svedberg min ben äro förskräckte (med
metrisk höjning på o) kan missförstås såsom min ben äro oförskräckte.
Så har Hof vid sidan av pluraländelsen -or — -år i uppl. best. form
på -årna med biformen -ona /= oma] med œ i öppen stavelse
regelrätt ex. kronårna ock kronona Dial. 50, typpona, pullona Dial. art.
Smått. Sahlstedt anger uttalet å i bl. a. någon, någorlunda, resor,
menniskorna, bönor, brötos, slogos, av vilka i synnerhet de två sista
äro beaktansvärda. Även Ljungberg har samma regel s. 9. Jfr.
Kock Ark. VIII, 269 ff., Weste Parallèle s. IX samt nedan Bxkurs I’).
U har ävenledes enligt Hof tvänne ljudvärden, vilka, om skälig
hänsyn tages till västgötska uttalsformer, till sin förekomst i
ordförrådet fullständigt motsvara (ta) ock (u). Det senare beskrives
såsom liggande mitt emellan [tu] ock [ö] ock var väl väsentligen
identiskt med vårt [u]. Äldre grammatici veta i allmänhet intet
om denna skilnad ock Aurivillius säger: "TJ vel v semper eundem
nativum sonum obtinet", dock med en viktig reservation för
dialekterna. Det är därvid av intresse, att Hof själv icke håller på båda
ljudens riksspråksgiltighet. Han säger i R. S. om vokalen [u],
att "ej månge särdeles af dem, som hållas tala någorlunda god
swänska bruka honom", vilket i Dial. så modifieras, att han där
säger, att några av dem som tala väl icke bruka den. Pörövrigt
låter det sig historiskt bevisa, att ^-differentieringen i vgm. är
äldre än i rspr. (sveamålen). Det förra har nämligen [uj för i
kort rotstavelse förlängt ti ex. duyw, det senare har här [tu] ex.
dtuga, varav framgår, att differentieringen i vgm. är äldre, men i
rspr. yngre än de korta rotstavelsernas förlängning.
Differentieringen bör väl då till en tid ha varit längre framskriden i vgm.
än i rspr., ock det är väl alltså ej en tillfällighet, att den först
iakttagits av en västgöte. — Olikheten mellan svenskt [tu] ock
europ. [u] iakttogs första gången 1740 i en anonym "Inledning
til grammatican" 2), där fr. ou säges vara "något gröfre" än svenskt
u [tu]. Ännu 1738 identifierar Heldmann tyskt ock svenskt w.
Att skilnaden på 1700-talet varit mindre, än den nu är, innebär
intet osannolikt3). I vgm. måste dock framskjutningen av [tu] ha
1) Så vitt jag av mitt material kan se, existerade icke på 1700-talet
formen flickor. Men de förutsättningar för densamma som Kock postulerat,
obest. kronår best. kroncona, kunna med hjälp av Hofs uppgifter påvisas.
Lika gynnsamt ställer det sig ej för hans förklaring av skallcot, men denna
form kan ju ock vara en läsform. Jfr. Kock, Ark. VIII, 273.
*) Av västgöten Nils Rosén v. Rosenstein? Jfr. Inl.
3j Ett uttal med w-ljuden likare hvarandra ock båda likare norskt [w]
än i mitt (västgötska) språk ("trångt" ock wvittn?) har jag trott mig
iakttaga hos sörmländingar. Var detta 1700-talets riksspråksuttal?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
