Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 Beckman: 1700-talets svenska.
dsv. o [— 6, å] i omörnadd jämte -á- Dial. art. Urrenn;
kloster B. 0. 112.
u fakultativt i töffsa till Dial. art. Nöffsa.
nsv. y i bögéll, böjell Dial. 98; ögla Dial. 88; i rokerr Dial.
60, röka 1. ryka Dial, 239 V). Härtill komma de blott för
skriftens vidkommande styrkta dubbelformerna kyrka, korka; vuttöftig,
vidlyftig; ömnig, ymnig R. S. 345.
Då olika vokaler i regel pläga synkoperas enligt samma lagar,
har jag ansett det lämpligt att sammanföra fallen av vokal-bortfall
på ett ställe. Jag söker därvid sammanhålla de synkoperingar som
nistoriskt höra tillsamman.
1) Apokope av slntvokal har i stor utsträckning inträtt i de
dialekter från vilka svenska riksspråket utgåtta). Det vanligaste
exemplet är apokoperade imperfekta av första konjugationens värb
såsom segra’, hota\ trät sa’, älska9. Dessa former voro vanliga i
"omgänges tal" överallt utom i Skåne ock Småland Dial. 58, Skald.
138. Samma ursprung ha enligt min mening adverb på -K för
-ligen (historiskt sett -liga) såsom gudli, dagli, kärli, rättli, näppli,
nyli, yngkli etc. Skald. 138, Dial. 62 8). — Substantiv på -are
bruka utgöra undantag från apokoperingsreglerna; dock meddelar
Hof Skald. 139 formerna åskådar’, tjänar’’, som det tyckes, bland
talformer vilka icke lämpligen användas i poesi.
2) Den av Noreen uppställda lagen, att då två obetonade
stavelser följa eller föregå en betonad, så synkoperas den som står
närmast den betonade stavelsen, har naturligtvis framkallat en
mängd satsdubletter. Såsom sådana uppfattar jag de förkortade:
dra, ta, ha, bli, ge, hur anförda hos Hof Skald. 138, sa eller sad\
bå eller båd’, la ’lade’ ib. 39, ell (’eller’, historiskt < fsv. alla) Skald.
139, nån(sin) R. S. 363, plä (plur.) Dial. art. Tulla, alla uppkomna
i proklitisk ställning. Formerna kunna således oberoende av
litteraturens vitnesbörd föras tillbaka till fornsvensk tid.
3) Vårt språk har tendens att synkopera obetonad (dialektiskt
t. ex. i vgm. även svagt bitonad) vokal, som står mellan två
ho-morgana eller nästan homorgana konsonanter *). Så har hwaran’,
en arC uppkommit ur -annan (anf. Skald. 139). Likaså (stan?)
mästarn purpurn, läkarn Skald. 140; kanske hör hit bö(de)l Dial.
101. I fall, där det vårdade språket har svarabhaktivokal, är det,
såvitt jag ser, omöjligt att avgöra, huruvida denna i senare tid
synkoperats eller aldrig utvecklats. Exempel på detta fall äro:
rår, bjur, fjär, wär, er Skald. 140. I åter andra fall ha väl de
’) I dessa ord anges y vara västgötskt. Uppgiften far dock ej tolkas
alltför stringent, ty på det sist anförda stället anges ryka som
riksspråks-giltigt under det röka säges vara ’’uppsvenskt eller snarare uppländskt".
a) Jfr förf. Sv. Landsm. XIII, 8 sidd. 5, 21 f.f 4A m. fl. st. samt dar
anförd literatur.
3) Apokope i analoga adjektivformer uppvisas av mig anf. st. s. 21 f.
•) Ett gott isolerat exempel är [å~n~d9] i Stockholmsuttal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
