Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 Beckman: 1700-talets svenska.
bakom ’). Att det vid sidan därav funnits en ákcentnering 04
framgår av t. ex. uti, Ihà, thop Skald. 39, där etymologiskt lång
vokal förkortats i den förtoniga ställningen a).
Anm. 2. "Den svenska metriken saknar ännu sin historia".
I regel har man väl hittills sökt de drivande krafterna i dess
utveckling huvudsakligen (att icke säga uteslutande) inom
literatur-historien, d. v. s. i let mer eller mindre fullständiga efterbildandet
av den ena eller andra, bättre eller sämre utländska förebilden.
Vad vi här på flere ställen haft att anföra om den rytmiska
akcent-fördelningens utvecklingshistoria ger oss anledning erinra om,
hurusom denna för vår värsifikation fundamentala princip i knittelns
första dagar knappast existerade. Att orden talade, kallade haft den
orytmiska akcentueringen [420] ock detta ännu på den tid då
apo-köpen egde rum (enligt min undersökning ’) cirka 1400) är väl
bekant. Att den i mycket gammal särspråklig tid genomförda
synkopen i prœstom(e)nom, hœstar(e)nir också förutsätter en för vårt
språk främmande akcentfördelning är också klart. Men det synes,
som hade motsatsen varit ännu mer genomgående, än dessa
exempel utvisa. Apokoperingslagen synes förutsätta, att ord med
semi-fortis på penultima haft en starkare akcent på ultima än ord med
blott levis. Alltså respektive [481, 4201, ty eljes blir oförklarligt
varför kallade apokoperats men icke kallande4). I stället för att
undertrycka svagtoniga stavelser, då de stå i närheten av
tonstavelsen, synes alltså det äldre språket ha gynnat ett gradvis
fortgående avtagande i ljudstyrka. — Såsom det äldsta beviset på
tillvaron av rytmisk akcentfördelning betraktar jag den av Noreen
P. Grundr. I, 481 omnämda synkoperingslagen (Kadh(e)fin,
abb(a)-dissa etc), som genomfördes redan i den yngre forasvenskan.
§ 21. Vad beträffar satsbetoningen ha vi föga att
meddela av intresse. Den enda utförligare behandling av hithörande
frågor, vi ega från 1700-talet är hos Svedberg, men hans exempel
äro samtliga avsedda att belysa den logiska akcentueringen, ock
några avvikelser från vårt språk äro på detta område knappast att
vänta. Detsamma gäller i huvudsak Hofs exempel, bland vilka vi
dock finna: där träffades icke en menniska icke ett djur med den
logiskt berättigade betoningen på en, ett ännu bibehållen. Han
anger även akcentueringen stor sak, godt rå’d Skald. 80. I dessa
fraser har jag i mitt uttal båda orden lika akcentuerade.
Något mera överraskande är det måhända, att vi äro i
tillfälle följa den musikaliska satsbetoningen så pass långt tillbaka
som till 1650. Pourel säger nämligen: "The Swenske och Tyske
skola och märkia, att then långsamma och distincta pronunciatio,
som nthi therass tungomåhl mächta well tiänar, iempte thett
’) Anf. arb. s. 39. 2) Om biakcenten i träskål ock liknande se § 28.
3) Sv. Landsm. XIII, 3 s. 21 m. fl. st.
4) Att positionslang penultima haft stark biton tyckes framgå av
förhållanden i den isländska metriken. Jfr. även ovan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
