Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 Beckman: 1700-talets svenska.
ning, men den behövliga ljudlagen har icke uppvisats, ock den blir
osannolik genom sin motsats till den däremot fullt säkra
övergången lång vokal + kort konsonant > kort vokal + lång
konsonant just i den här ifrågavarande kategorien av stavelser’).
Exkurs n.
Om vokalkvantiteten framfor rd, rl, ra’) samt om dessa
konsonantgruppers uttal i Westes språk.
Söker man den huvudprincip, enligt vilken Weste bestämt,
vilka ord han i sitt lexikon skall förse med uttalsbeteckning, så
finner man lätt, att det egentligen är undantagen från de
inledningsvis meddelade uttalsreglerna, som han på detta sätt utvisar.
Upplysande är hans förfarande med de båda o-ljuden. Han
uppställer som allmän regel, att långt o är slutet, kort o öppet. I
sådana fall, där längden hos o är given (i öppen stavelse samt
framför enkel konsonant) f&r man också söka efter transskriptioner.
Jag bar bland 75 uppslagna’) stamord funnit blott 2 betecknade
nämligen hof ock loge, i vilka syftet tydligen varit att skilja lika
skrivna ord med olika uttal. I överensstämmelse härmed har han
för regel att ej transskribera (varken med avseende på kvalitet
eller kvantitet) sådana ord som enligt nsv. kvantitetslagar ha kort
ock således öppet o. Bland 50 på måfå tagna exempel har jag
blott funnit följande undantag från denna regel: polsk "öp. <P’, W.
har känt sammanhanget med [pöVmJ; skolka "öp. ff" (jfr. skida)
samt det ovanliga namnet Vol/ram.
Grå vi åter till orden med långt [oj eller [å] för skriftens
o-typ, så finna vi regelbundet transskription av kvaliteten, men
ej av kvantiteten; sålunda säges "öp. o" 1. nán. Blott i mölna ock
diplom säges "öp. ö" d. v. s. även med kvantiteten betecknad, i
det förra på grund av de två konsonanterna, i det senare mot
f) Jag begagnar tillfallet att i detta sammanhang göra en anmärkning
mot Kocks Ark. IV, 94 alternativt uttalade förmodan, att de långa
ändelse-vokalerna i de nordiska fornspråken eventuellt skulle bero på sekundär
för-langning. Kock har sedan ib. 158 f. delvis (men också endast delvis)
återkallat sin åsikt, varemot denna ånyo upptagits av Bugge Ark. VIII s. 19.
För min del finner jag det a nriori ganska osannolikt, att språket skulle ha
värkställt vokalförlängning i bitonig stavelse under en tid, då
huvudton i ga korta stavelser bibehöllos. Ett sådant antagande får knappast göras
utan bättre bevis än de hittills presterade.
a) Kvantitetsförhållandena framför rt, rs torde i det hela ha varit
desamma som nu ock ge därför ingen ledning för bestämmandet av
supra-dentalbildningens kronologi. Jag har därför på detta område icke samlat
statistiskt material.
8) Tack vare Lyttkens-Wulffs utmärkta ordlistor har materialsamlandet
för denna exkurs varit en lätt sak; utan dem hade det blivit ett ytterst
betungande arbete. Ord som icke förekomma hos Lyttkens-Wulff upptagas
blott då jag tillfälligtvis fått ögonen pä dem hos Weste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
