Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 Kock: Anmälan.
s. 8 på så sätt, att pê överförts från nom. pl. mask. till nom. ack.
pl. neutr., hvarefter pe erhållit -n genom påvärkan av den vanliga
fsv. formen pøn, hvilken även förekommer i Bj. R. Möjligheten
härav kan icke bestridas. Men pen, pe i Bj. R. kunna förklaras
även på följande sätt. Det är i fsv. icke sällsynt, att ett även
urspr. långt 0 i relativt oakcentuerad stavelse övergår till c; flera
exempel anföras av mig Arkiv IV, 177; N. F. I, 96 noten och av
Bugge Arkiv IV, 128. I Bj. R. ha vi denna utveckling i Asø >
Ase. Då nu nom. ack. pl. neutr. pøn, pø ytterst ofta i
satssam-roanhanget hade infortis, så kunna pen, pe representera denna
relativt oakcentuerade form, pøn den fullt akcentuerade formen.
Förf. menar (s. 15), att den i Bj. R. två ggr mötande formen
orœ av subst. øre ej angiver ett uttal med o. Enligt honom skulle
denna skrivning troligen bero blott på inflytande från latinska
skrifter, där ordet latiniserats till en form med o i första stavelsen
{pram etc). O-vokalen i ore kan emellertid förklaras på annat sätt.
Ordet ingår som senare kompositionsled i ett rätt betydligt antal
sammansättningar, såsom halz-, Icøp-, løs-, værp-ørar; lialf-,
gær-ningis-, sak-, stighs-, viperlags-ørc; obs. dessutom sådana komposita
som løsøra-arf, -Jcøp, -panter, -ran. PI. aurar bör i komposita med
fortis på första kompositionsleden ljudlagsenligt ha övergått till
orar (Kock: Sv. akcent II, 329 f.), och därifrån kan o-ljudet ha
spritt sig till det enkla ordet. Då emellertid begreppen øre och
ørtugh höra mycket nära samman, och då ortugh är en vanlig
sidoform till ørtugh, kan ore ha erhållit o genom inflytande även från
detta ord.
Enligt förf. s. 20 skulle <æ-ljudet i wrœper (nom. sg. mask.
Vred’), vrœpz, wrœz (gen. av samma ord), hcelt (ack. sg. neutr. av
hel), lœt (part. pret. av lepà) bero på den samnordiska
sammandragningen œi :> œ framför konsonantgrupp. Någon dylik
generell samnord. regel har emellertid säkerligen icke funnits, utan
utvecklingen œi > œ framför (vissa) konsonantförbindelser har inträtt
blott i stavelser med enspetsig fortis (Kock i Arkiv N. F. IV,
270 första noten). För övrigt är det ovisst, om i de nämnda orden
exempel på den sam nord. utvecklingen œi > œ föreligga; vi ha
här måhända exempel på den dialektiska fsv. utvecklingen ê > œ
framför dental (och interdental) konsonant (Kock i Tidskr. f. fil.
N. R. VIII, 297 ff.); jmf. att man i Bj. R. 30: 1 omvänt finner
stavningen mélti i st. f. det etymologiskt berättigade mœlti (pret.
av niœla). — Skrivningen forsleghin (i st. f. väntat forslœghin) i
det som okvädinsord omtalade uttrycket forsleghin heiriœns son
kan däremot ej förklaras i överensstämmelse härmed, eftersom
pen-ultima hade kort vokal. Förf. tänker sig (s. 10) möjligheten, att
det palatala gli framkallat ett slutnare uttal av rotvokalen. Men
då Bj. R. annars har slœghin (nom. sg. mask. och ack. pl. neutr.)
med œ, så tillfredsställer ej denna förklaring. Om man vill söka
en anledning till skrivningen forsleghin, så bör man väl snarare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
