Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i väst- och östnordisk grammatik (Axel Kock) - - VI. Ytterligare till frågan om akcentueringen av fornnord. personnamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fsv. konunger, kununger har i sen fsv. och i nysv. givit kung jämte
konung. Helt visst har förkortningen kunung(er) ;> kung först inträtt i
sådana uttryck, där ordet hade infortis, t. ex. Jcu(nu)ng Gøtstawer.
Den väsentligen analoga förkortningen, biskop(er) 7> bisp i fsv. och
da. har inträtt i fraser sådana som bís(ko)p Absalon.
Fsv. hœrra har framför namn den kortare formen hœr{ her, liksom
nysv. herre i samma ställning har formen herr. Denna förkortning kan hava
försiggått på svensk botten, emedan ordet omedelbart framför namn hade
och har infortis (Herr Karl etc.), fastän tysk påverkan (mnt. here, her)
naturligtvis även är möjlig.
I samband härmed ma framhållas behandlingen av den
motsvarande titeln fru i forntyskan och i danskan.
liet mht. vrouwe, vrowe har som bekant framför namn och vid tilltal
flera förkortade former såsom vro, vor, även ver, vir (jmf. t. ex. Lexers
ordbok). Orsaken är uppenbarligen den, att ordet (ofta) hade infortis i de
nämnda ställningarna (jmf. nysv. fru Mä’rta etc.).
Det nyda. frue har omedelbart framför namn formen fru, t. ex. fru
Hansen; och Jespersen förklarar i Udsigt over det phil.-hist. samfunds
virksomhed 1884—85 s. 78 denna ordets förkortning riktigt av dess proklitiska
ställning.
Det anförda torde vara mera än tillräckligt för att
vederlägga L:s mening, att verb och appellativer icke skulle hava
undergått abnorma uttalslättnader, när de ofta användas med
in-fortis.
I Arkiv N. F. VIII, 266 hade jag såsom stöd för min
uppfattning, att -son i isl. Svéínsson, Sturluson etc. delvis
sammanvuxit med den föregående genitiven till ett ord, bland annat
framhållit, att isl. använder nom. Sturluson utan -r, men sonr (jämte
son), samt att förlusten av -ä efter n i Sturluson etc. just beror
på att -son icke hade fortis.
Häremot anför L. s. 71:
"K(ock) påstår .. ., att sunr alltid saknar -r i namn på -son, således
Sturluson, icke Sturlusonr. Detta är alls icke händelsen. I
handskrifterna är sonr, son i detta fall sällan fullt utskrivet. Det betecknas i
allmänhet blott med ett s. Med vad rätt normaliserande täkstutgivar,e
regelbundet utfylla detta med son, icke sonr, är svårt att veta. I A grip
(Dahlerups avtryck) har jag funnit sunr i denna ställning oförkortat på
sju ställen, men icke en enda gång sun. I Morkinskinna finnes både sunr
ock sun.n
Saken förhåller sig på följande sätt.
På det av L. kritiserade stället (Arkiv N. F. VIII, 266)
hänvisar jag till min utförligare behandling av samma fråga i Arkiv
N. F. II, 52. På sist anförda ställe framhåller jag (efter
Oxfordordboken) uttryckligen (se noten sist anf. ställe), att det är
isländskan, som brukar former sådana som Sturluson, under det att
fnor s k an däremot använder Sturlusonr etc. med -r. I min av L.
kritiserade artikel, där jag mera i förbigående vidrör ämnet,
uttalar jag mig däremot blott om isländskan, icke om
fornnor-skan (se Arkiv N. F. VIII, 266 st. 5): "Fornisl.’) använder
*) Här spärrat av mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
