Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i väst- och östnordisk grammatik (Axel Kock) - - VI. Ytterligare till frågan om akcentueringen av fornnord. personnamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom tillnamn Sturluson, Skaptason etc. (ej Sturlusonr,
Skapta-sonr etc), men däremot sonr jämte son".
L. sammanslår däremot s. 71, helt visst med orätt,
isländskan med fnorskan i denna punkt, och då han mot mig anför
skrivsättet sunr i personnamn, i Agrip, så förfelar detta argument
helt och hållet sitt mål. Agrip har nämligen åtskilliga norska
drag, beroende därpå, att fastän vår handskrift nedskrivits på Island,
skriften ursprungligen författats i Norge (se Dahlerups uppl. s.
XXXII och s. XXXIII). Då han helt kort nämner: *I
Morkin-skinna finnes både sunr ock sun", så menar han helt visst därmed,
att i denna urkund formen sunr i sammanställningar sådana
som Sturlu sunr (Sturlusunr) anträffas jämte sun. Detta är en
notis av intresse, men innan màn får uppgift om, huru pass ofta
typen Sturlusunr förekommer i skriften, kan icke mycket avseende
fästas vid den; om den skulle möta blott någon enstaka gång, så
kan tydligen därpå föga vikt läggas.
Då L. menar det vara svårt att veta, med hvad rätt det
förkortade Sturlus. etc. i normaliserade textupplagor upplöses Sturlur
son (ej Sturlusonr), så tror jag mig kunna besvara detta spörsmål.
I Oxford-ordboken art. sonr heter det: "When sonr is suffixed
to a name, the Icel. (but not Norsemen) drop the r, e. g. Snorri
Sturlu-son (not sonr)". Vi veta alla, att Guctbrandur Vigfusson
var en utmärkt handskriftskännare, »en att han med sin
obestridliga begåvning icke alltid tillräckligt övervägde de uppgifter, som
han meddelade. Men man torde i detta fall icke hava skäl att
betvivla hans uppgift, d. v. s. att isl. handskrifter i regeln (ty
enskilda undantagsfall möta naturligtvis) skriva Sturluson (ej
Sturlusonr), under det att fno. handskrifter hälst bruka Sturlusunr (ej
Sturlusun). Åven andra, och mycket noggrannare, textntgivare
upplösa nämligen i isl. handskrifter till Sturluson (ej Sturlusonr),
och det tarvas dock kraftiga argument för att visa, att de
samt-ligen skulle misstaga sig i detta sätt att upplösa.
Att man värkligen redan i isl. handskrifter av betydlig ålder
finner fullt utskrivna former av typen Sturluson, framgår för övrigt
av följande.
I Islendinga sögur I (1843) meddelas såsom nr 3 bland
faksimilen även ett faksimil av handskriften nr 1812, 4:o i gamla kgl.
samlingen å Köpenhamns kgl. bibliotek. I fråga varande del av
hskr. är enligt Dipl. isl. I, 184 skriven omkring år 1250, och
faksimilet innehåller åtskilliga prestnamn. Nu visa samtliga fullt
utskrivna namn på -son i nominativ formen sov, icke sonr: Harens
marþar. fon — Ógmvndz fvch þoakeisfon. — Svarthofþi anrbiarnar
fon. — Biarninoid* conalf. fon. — þoigeÍR gvdmvn|dar fon. Då nu
utgivarna av denna urkund så väl i Isl. sögur I, 384 som i Isl.
dipl. I, 185 f., överensstämmande med de fullt utskrivna namnen,
upplöst det förkortade f. i urkundens övriga namn med fon (ej
med fonr)) så förtjena de därför värkligen intet tadel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
