Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i väst- och östnordisk grammatik (Axel Kock) - - VI. Ytterligare till frågan om akcentueringen av fornnord. personnamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessutom anför L. mot min uppfattning av namnen Sturluson
etc. (s. 71):
"Det är som bekant icke endast i sunr utan i flera andra substantiv
på -nr äfter kort vokal, som nominativmärket visar benägenhet att bortfalla,
såsom mufir, vinr, honr samt i namnen Halfdan jämte Halfdanr, Dan jämte
Danr, Auäun jämte AuSunr (en gåug: Dipl. norv. V s. 543) samt Håkon.
Skall bortfallet i sunr bero på tonlöshet, så blir det nödvändigt att anlita
en annan förklaring för de övriga appellativen". ’
Mot detta resonnemang är synnerligen mycket att invända.
Som bekant kvarstår nominativens r efter n i t. ex. vanr, svanr,
linr etc. etc. 1). Hvarför har det då ofta förlorats i sun(r), vin(r)
m. fl.? Denna fråga lemnar L. fullständigt obesvarad. Det går
icke att med L. inskränka sig till den ytterst otillfredsställande
uppgiften, att r stundom förloras och stundom icke förloras efter
kort vokal -f- n, ty härigenom förökas vårt vetande värkligen icke.
Då -r behandlas olika i dessa ord, så måste de i något avseende
icke vara likställiga.
TJnder det att L. med sin uppfattning av komposita på -son
icke ens försöker att på något sätt förklara detta förhållande, är
min förklaring följande.
Ordet ’son’ ingår såsom senare kompositionsled i én mängd
komposita i fornspråket. Isl. har t. ex. appellativerna laun-,
bró-pur-, systur-, sonar-, banda-, fostr-, friSlu-, hcrians-, Jconungs-,
sJcø’kiu-, stiúp-son(r). I fsv. finnas vissa andra komposita på -son;
se Söderwalls ordbok art. son. Dessutom anträffas i fornspråket
en otalig massa komposita av typen Haraldsson, Sturluson etc, i
hvilka första kompositionsleden är ett personnamn. Dessa
komposita hade oftast fortis på förra sammansättningsleden, och det
relativt oakcentuerade -sonr övergick därför till -son» Från dessa
oändliga massor av komposita har det enkla sonr stundom fatt
nom. son. Även Kahle: Altisl. elementarbuch § 273 anser isl. nom.
son hava uppstått under inflytande av Haraldsson etc.2).
Växlingen isl. vinr : vin förklarar jag på liknande sätt. Isl.
brukar t. ex. ást-, lang-, alda-, ti-, trygg-vinr; fsv. t. ex. bøna-,
Icøpa-, taga-vin. Nys v. har åtskilliga komposita på -vän: bord-, barn-,
l\of-vän etc. I fornspråket torde sammansättningen üvin(r) ensam
*) Med den olika behandlingen i isl. av -R i ord sådana som vanR
(vanr) å ena och i ord sådana som *steinR ;> steinn å den andra sidan är
att jämföra följande. Vissa isl. handskrifter använda såsom dat. pl. þrimr
med -r men tveim (ej tveimr; jmf. Finnur Jonsson i inledn. till Hauksbók
s. XXX och L. Larssons Ordförrådet). Detta beror säkerligen därpå, att
þrimr hade (liksom vanr) kort vokal, men tveimr (liksom -steinR) diftong.
Ljudförbindelserna niR, nR kvarstodo, då de föregingos av kort rotvokal.
2) Ett Sturlusunr (Sturlu sunr jämte Sturlusun) beror naturligtvis dels
på inflytande från det enkla sunr, dels därpå att Sturlu och sunr icke
fullständigt hopvuxit till ett ord, utan även kunde uttalas såsom två ord. I
Sv. landsm. XIII nr 11 s. 12 ff. har jag utförligt behandlat frågan, huru i
fornspråket (fsv.) komposita kunde uttalas så väl med en fortis som med
två fortisakcenter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
