Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om nordiska verb på suffixalt -k, -l, -r, -s och -t samt af dem bildade nomina, forts. (Elof Hellquist)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 Hellquist: Nord. verb pa -k, -Z, -r, -s, -tf.
Af isl. veina, sv. diall. vena ’gråta’ (= fht. weinon, nht.
weinen osv.) — på -4: sv. diall. vinka ’gnälla, gråta* Rz; jfr med
afseende på vokalförändringen sv. sinka : isl. seinn.
Af no. veipa ’svepa, veckla* («= mht. weifen ’schwingen,
haspeln’, se Kluge Et. Wbch under weifen) — på -Z: no. veipla ds.
Boss; jfr gotl. vaivlä ofvan o. no., sv. diall. vip{p)la nedan.
Af no. veiva ’svänga, vifta’, sv. vefva («= fht. weibon ’sväfva,
vackla’, mht. weihen ’röra sig hit o. dit’; öfriga besläktade ord se
Persson Wurzelerw. s. 175)
på -Z: sv. diall. *vefla («= gotl. vaivla) Vefva; svänga
omkring, svepa om’ Rz s. 802.
på -tf: no. veifta ’svänga, vifta’ Aa., fsv. vepta, ä. nsv.
vefta (t. ox. Nicander (Hanselli XVIII. 248)), sv. diall. *vefta VII
Runöm. (Sv. Landsm. II. 3: 150), nsv. vifta, da. vifte. — Nom.
dev.: da. vifte ’solfjäder’, vift n. ’vindpust’ Molb.
Anm. I" i sv. vifta osv. beror möjligen på sträfvan att
gifva ett mera vårdadt utseende åt den gamla formen (med e
såsom stamvokal), hvilken lätt kunnat uppfattas som dialektisk
eller vulgär.
Af no. vevja ’svepa, veckla’
på -Z: no., sv. diall. vevla ås. Aa., jfr ä. nsv.
samman-vefla sig ’sammangadda sig’. — Anm. De sv. orden kunna dock
äfven fattas som det ofvan anförda gotl. vaivlä.
Af isl. adj. viSr, no. vid («= sv. vid), jfr isl. vida, sv. diall.
vida ’utvidga’, — på -t: isl. viSka Pr.2, no. vikka ’utvidga, göra
vid’ Aa.
Af no. vika ’göra små rörelser, vippa, springa fram o.
tillbaka’, se för öfrigt Ross; jfr sv. vicka,
på -Z: no. vilda ’vackla; springa fram o. tillbaka’ Aa.,
Ross; jfr vigla, vagla ofvan. — Nom. dev.: no. vikl n. och m. nom.
ag. Ross.
Af sv. diall. adj. Viller ’god, ypperlig’ Rz — på -k\ sv. diall.
vilka ’uppmuntra, göra ngn villig 1. benägen 1. glad’ Rz.
Af no. vima ’gå som i yrsel o. d.’ Aa.
på -Z: no. vimla ’vämjas, känna äckel’ Aa., sv. diall. ’yra’
Rz (om sv. vimla se anm. 3). — Nom. dev.: no. vinde m. ’vämjelse,
äckel’, adj. vinden Aa., jfr sv. diall. *vimlug o. sv. vimmelkantig.
på -r: no. vimra ’förorsaka kväljningar’ Aa., sv. diall.
’vimla (för ögonen); göra ngt utan eftertanke’ Rz. — Nom. dev.:
no. adj. vimsen Ross.
Anm. 1. Afljudsbildningar till dessa ord synas no. vanda,
vunda vara, se Ross.
Anm. 2. I vissa fall (jfr de hos Aa., Ross och Rz
anförda betydelserna) eger sannolikt släktskap rum med de under
hvima behandlade orden.
Anm. 3. Sv. (riksspr.) vimla ’i mängd förekomma; myllra
o. d.’ är lånadt från ty. vimmeln. I uttr. vinda för ögonen är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
