Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier över fornnordisk vokalisation (Axel Kock) - III. Till frågan om inflytande av R på föregående vokal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Fnord. vokalisation.
355
är ur (jmf. got. us). Denna kvarstod i fullt akcentuerad
ställning (isl. fsv. ur), men övergick i relativt oakcentuerad
ställning till or (isl. fsv. fda. or). Senare kunde naturligtvis
både ur och or användas såväl i fullt akcentuerad som i
relativt oakcentuerad ställning. I den förra värkade r omljud,
och man fick isl. fgutn. yr, isl. fsv. er; i den senare
kvar-stodo vokalerna u och o (isl. fsv. ur\ isl. fsv. fda. or).
Relativt sent har vokalen förlängts, när ordet brukades i fullt
akcentuerad ställning.
I-ljudet har framför r i infortis-stavelse*
övergått till e, liksom u i denna ställning blev till o.
Härigenom förklaras dat. sg. isl. mer, per, ser, fsv. mær,
pœr, sœr : fgutn. mir, pir, str. De älsta nord. formerna ha
varit *mtR, *piRy *szr (jmf. got. mis, sis). I fullt akcentuerad
ställning kvarstod i-ljudet (jmf. fgutn. mir etc.); i relativt
oakcentuerad ställning övergick det framför r till e
(Opedal-inskriften meR, isl. mer etc). Senare förlängdes vokalerna
e, i, när erden fingo fortis (isl. mer etc, fgutn. mir etc.), och
samnord. ê övergick på vanligt sätt i fsv. till œ (mær etc).
Växlingen isl. er "est", eru "sunt", fsv. œr, œru : fgutn.
ir, iru finner sin lösning enligt samma regel.
Pluralformerna hava utgått från ett germ. *izuri(f, oehf även
sg.-for-men från en germ. form med i i rotstavelsen (den
ljudlags-enliga germ. formen är i andra sg. *esi, *isi, i tredje sg.
*esii, *isti-, jmf. Streitberg: Urgerm. gramm. s. 317). J-ljudet
i de fgutn. ir, iru förskriver sig från de fullt akcentuerade
urnord. formerna, under det att ír, íru i relativt oakcentuerad
ställning blevo till eR, em (isl. er, eru, fsv. œr, œru).
Emellertid är det möjligt (jmf. delvis Sievers i Beitr.
VI, 572, Brate i Vitterhets Akademiens månadsblad 1886,
s. 68 if., Kock i Arkiv N. F. II, 224), att e-ljudet i isl. er,
eru delvis även levat kvar sedan urgerm. tid, på så sätt
nämligen, att e-ljudet från urgerm. sg. *esmi, *esi, *esti
överförts till pl. (innan e på urgerm. ståndpunkt blev till i
ARKIV FÖR KORDISK FILOLOG! XV, NY FÖLJD XI. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
