Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Noreen: Vokalharmoni.
207
Bei den Verben, die sich angeblich ergänzen, kommen vor
allem die verschiedenen Aktionsarten in Betracht, was Osthoff auch
anerkennt. Wenn es gerade die gewöhnlichsten Thätigkeitsbegriffe
sind, die verschiedene Stämme verwenden, so kann das auch darin
seinen Grund haben, dass fiir solche Begriffe eine Reihe von
Formen gedächtnismässig überliefert werden, während bei
selteneren Worten die analogische Neubildung ihr Recht erhält. Das
Kind, dessen Sprache gerade auch fiir das erörterte Problem reiche
Auskunft geben könnte, wird in solchen Fällen gar nicht
versuchen, neue Formen zu bilden, weil es die meisten gehört und
behalten hat.
So dankenswert also auch Osthoffs ausfü rangen sind, so
erschöpft doch sein Vortrag das Problem naturgemäss nicht,
namentlich nicht nach der psychologischen Seite, und ich meine auch, dass
nicht alles, was besprochen ist, als gleichartig anzusehen sein dürfte.
Fälle wie ochs — Jcuh, — väter — mutter scheinen mir gar nicht
hierher zu gehören.
Leipzig-Gohlis. H. Hirt
Den fornnordiska vokalharmoniens
fonetiska förklaring»
Redan Helmholtz hade observerat, att vokalerna ö, y
karaktäriseras vardera av två resonangstoner, utjörande egentonerna för
de båda partier av ansatsröret, som äro belägna det ena framom,
det andra bakom det spesifika artikulatsjonsstället för dessa vokaler.
Att samma dubbla resonangs förefinnes även i fråga om övriga
vokaler, har redan Bell i Visible speech antytt, ock Lloyd har
bestämt hävdat denna uppfattning i Some researches into the nature
of vowel-sound (Proceedings of the society of Liverpool 1890).
Även Bremer har i sin fonetik (1893) i grund ock båtten samma
uppfattning, om ock hans tärmer äro "främre munn hålans" ock "hela
ansatsrörets" egentoner. Men den, som jenom sina eksperimentälla
undersökningar ovederläggligt fastslagit detta faktum, är Pipping
i uppsatsen Über die Theorie der Vocale (Acta societatis scient,
fenn. XX, no. 11, Helsingfors 1894) ock ännu mera jenomfört i det
stora arbetet Zur Phonetik der finnischen Sprache (Mémoire de la
societé finno-ougrienne XIV, Helsingfors 1899).
Pipping har funnit ock bevisat, att vokalerna, grupperade äfter
sin akustiska beskaffenhet, d. v. s. med ensamt hänsynstagande till
de för dem egendomliga resonangstonerna, kunna med matematisk
noggrannhet till sin plats bestämmas jenom ett sjema av följande
ungetärliga utseende, /\ där varje steg åt höger betecknar en
höjning av den främre resonangstonen ("munnens"), varje
steg uppåt beteck- —nar en höjning av den bakre
resonangstonen ("sval- ^-LyJi\ jets").
ARKIV FÖR KORDISK FILOLOGI XVII, NT FÖLJD XII I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
