Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: í7-brytning.
241
I motsats till den obrutna vokalen i de kortstaviga isl.
orden obl. kasus beru, setUj getu, etu, pl. berur etc., ack. pl.
tegUj 3 pl. pres. eruy som alla förlorat ett -w efter
ändelsevokalen u, har man brytning i sådana kortstaviga ord som
fioturr, iofurr, ioktdl etc, i hvilka ändelsevokalen u aldrig
efterföljts av något n-ljud.
Växlingen obl. kasus biollu (av nom. sg. bialla "klocka")
med inbrytning men obl. kasus beru (av nom. sg. bera
"björnhona’1) utan brytning är naturligtvis att förklara liksom
växlingen obl. kasus bialka (av nom. sg. bialki "bjälke") med
o-brytning men obl. kasus sefa (av nom. sg. sefi "sinne")
utan brytning. Härom vidare nedan *).
*) I detta sammanhang böra några ord yttras om fsv. œlliuwu "elva",
fhorska elliupti (Dipl. norv.), fsv. œl(l)iupti "elfte". Formen œlliuwu finnes
i VGL. IV och i UL. (i den senare urkunden skrivet æMuw), fsv. œlj)iupti
i VGL. IV. I Værdalen i Norge brukas oljov "11" enligt Noreen i Ark. I,
164; i Sætesdal eddjug, i Sætesdal och Mandal eddjug enligt Boss, i
Sætes-dal eggjuge enligt Aasen. Den av Noreen a. st. och ännu i Aschw. gramm.
§ 243 givna förklaringen av fsv. œlliuwu, nyno. oljov kan enligt min åsikt
ej vara riktig. Han menar nämligen, att vid en ursprunglig böjning nom.
*ellifa : obl. kasus *elli(w)u (se härom Läffler i TfF. N. E. IV, 285 f.) man
"genom kompromiss mellan båda formerna skapa b en böjning *elli(u)fa :
*el-liufu". Detta är väl att fatta sålunda, att först elliwu ljudlagsenligt skulle ha
blivit *elliu; senare iu från *elliu inforts till *ellifa, så att detta blev
*el-liufa; därefter iu överförts från *elliufa till *ellifu (som på analogisk väg fått
/ från *ellifa), så att man fick elliufu (œlliuwu). Denna utveckling är dock
allt för komplicerad. Särskilt osannolikt är det, att ändeisen -iu skulle
hava överförts från *elliu till pen ultima av *ellifa (*elliufa).
Jag fattar därför œlliuwu, elliupti på ett av följande två sätt.
Ordets etymologi är, hvad senare leden beträffar, dunkel. Då
emellertid ags. har endlufan med u i penultima, så är det möjligt, att iu i œlliuwu,
elliupti står i avljudsförhållande därtill.
Men även följande uppfattning är möjlig. På urnord. tid kan ordet
’11’ hava hetat *ainlefön med e (åtminstone fakultativt) i penultima, och
ordet hade på urnord. och samnordisk tid fortis åtminstone fakultativt på
andra stavelsen (Kock: Alt- u. nschw. acc. 217). Vid akcentueringen
*áin-lèfön med fortis på första, och semifortis på andra stavelsen hade ultima
levissimus. Vid akcentueringen *airiléfon hade ordet akc. 1 och således även
då levissimus på ultima. Då levissimus är svagare än så väl stark som svag
levis, är alltså ultima i *ainlefön *œinlefun i detta avseende närmast att
likställa med ultima i långstaviga ord av typen *bellu(n) (obl. kasus till isl.
bialla). Genom brytning blev därför *œinléÖu (ellétiu) till œlliuwu (och även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
