Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 Kock: £M>rytning.
I Ark. nf. XIII, 176 ff. hade jag tillfälle visa, att
reglerna för den yngre a-brytningen voro i forngutniskan
väsentligen andra än i den normala isländskan och fornnorskan
samt i den egentliga fornsvenskan och i forndanskan. I
forngutniskan finnes nämligen brytning även i ord av typen
liera "bära", ieta "äta", alltså även i kortstaviga ord, i
hvilka ett n-ljud förlorats efter ändelsevokalen a.
Man har därför anledning förmoda, att forngutniskan
på enahanda sätt avvek från det nordiska fornspråket i de
flä8ta bygderna, hvad w-brytningen beträffar. De forngutniska
orden, som komma med i räkningen, äro dock i de till oss
komna forngutniska texterna så få, att saken ej kan med visshet
avgöras. Dock tala de snarare för än emot en dylik förmodan.
Brytningsdiftongen iu synes i forngutn. kvarstå såsom
iu blott framför -ghu- {tiughu, fiug(g)ur, fiugura\ men annars
hava blivit till io (iorpy *biorny *ioru "äro"); jmf. att man
dialektiskt i fsv. har Iorundus (med /o-) jämte Iurundus
*<èinletyu med semifortis på andra stavelsen till œlliuwu, ifall nämligen den
yngre brytningen ljudlagsenligt inträdde även i semifortisstavelser).
Fsv. œlluwu, œllowo kan naturligtvis innehålla samma avljudsstadium
som ags. endlufan. Men da i förlorats i fsv. Abiorn : Ábormson, *Ambiurn
: Anburn etc. (jmf. Kock i Ark. nf. V, 146 f.), så finnes intet hinder för det
antagandet, att œlliuwu ljudlagsenligt blivit œlluwa, œllowo, sedan
semifortis på andra stavelsen (liksom i Anburn etc.) försvagats till inf or t is (svag
levis eller kanske levissimus, om nämligen dylika komposita hade akc. 1).
Då hänsyn ej tages till ord med ljudförbindelserna ki, kki, g«, ggi, har
nämligen i fsv. den regeln tillämpats, att postkonsonantiskt i förlorats i
stavelser med levissimus (dat. pl. syndrunœsum men nœsium) och kanske även i
stavelser, med svag levis i ord, som, ¾-ljudet oberäknat, voro långstaviga.
Isl. ellefo (så i Larssons Ordförrådet) kan utgöra den omedelbara
fortsättningen av samnord. *elledu, ty när fortis låg på första stavelsen, har
detta ord tidigt fakultativt blivit formellt enkelt (jmf. synkoperingen i nysv.
el(lo)va med infortis på andra stavelsen), och då inträdde ingen brytning
(kanske ej häller, när andra stavelsen hade semifortis). Detta gäller ock isl.
ellifu i skrifter, där e — ti infortisstavelser sammanfallit i ändelsevokalen t.
Det förtjenar nämnas, att enligt Björn Haldorsen och IED nyisländskan
använder ellefu* ellefti med e (ej t) i andra stavelsen. A andra sidan tyder
Aasens uppgift, att man i nynorskan har ellive med i-ljud, jämte elleve,
kanske på att man på urnord. tid fakultativt brukat en form *ainlifön, och isl.
ellefo, ellifu kunna även återgå på en dylik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
