Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: inbrytning.
249
redan förlorats hos de korta eller på sin höjd halvlånga,
med svag levis akcentuerade ändelsevokalerna i de längsta-,
viga gelda (gialda), *bellu (hiollu). Ty som bekant*)
kvarstår i allmänhet nasaliteten längre hos långa än hos korta
vokaler och längre, ju starkare stavelsen är akcentuerad.
Redan i Rökinskriften har dock kuta (obl. kasus guta eller
gotä) med stark levis förlorat ultima-vokalens nasalitet i
motsats till knua, fluf med semifortis (möjligen fortis); se Kock
i Ark. nf. XIII, 178 f.
En omständighet, som under någon tid vållade, att jag
ansåg denna nu senast framställda förklaring vara
oantaglig, är förhållandet i Dalmålet, som därför med ett par ord
må belysas. Där har man nämligen a-brytning även i
kort-staviga ord> som efter ultimavokalen förlorat ett i¾-ljud: iåtå
"äta", mietå "mäta", biärå "bära", stjårå "skära", djäva "giva",
djätå "gissa" (Ark. nf. XIII, 175), och detta, ehuru
ultimavokalen a i dessa ord utvecklats till á, liksom i denna
dialekt (och även i riksspråket) fallet är med långt a-ljud (t. ex.
igår < fsv. I gar). Den skenbara motsägelsen förklaras
därav, att i Dalmålet helt visst ej blott ett (fullt) långt, utan
också ett halvlångt a-ljud utvecklats till å. Utvecklingen
av t. ex. infin. *etan kan alltså i Dalmålet hava varit
följande. Sedan *etan blivit eta, förkortades dialektiskt (i
Dalarna) redan före brytningsperioden ultima-vokalen delvis,
så att den blev halvlång; därefter bröts etå eller eta till
iatåj som senare gav iåtå.
I överensstämmelse härmed kan över huvud den
dialektiskt mötande yngre a- (och w-)brytningen i kortstaviga
ord uppfattas; så t. ex. i fgutn. ieta "äta", ieru "äro" (jmf.
Ark. nf. XIII, 169, 174, 176; nf. XV, 243). 1 de flästa
bygder — och särskilt i dem, hvarifrån de fornnordiska
lite-raturspråken utgått — var alltså ändelsevokalen i t. ex.
eta "äta" mera än halvlång vid den yngre brytningens in-
*) Jfr Noreen: Aschw. gr. s. 120.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
