Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 78
Kock: Ljudförb. ai w.
Vidare bör det framhållas, att w mycket tidigt förlorades
framför o, u i framljud. Så har t. ex. Sölvesborgs-stenen (c:a 700
—750) urti "gjorde" « *wurté) och By-stenen orte "gjorde";
inskriften å sistnämnda sten dateras av Bugge i Norges indskrifter
s. 115 till omkring 650.
Emellertid kan jag meddela ett direkt bevis för att w
värk-ligen ljudlagsenligt förlorades framfor u, innan ai blev till ä
framför w. Detta framgår av runinskriften i Allhelgona-kyrkans
sakersti-mur i Nyköping (= Liljegren nr 887). Denna inskrift lyder enligt
lektor E. Brates i Vitterhetsakademiens arkiv förvarade
anteckningar sålunda*): kuþfastr : saiulfr : raistu: at: hulmstain:
bru-þur san : Stain. Som bekant angiver ai i runinskrifter
normaliter diftongen æi (ai). I vår inskrift hava vi i överensstämmelse
härmed ai i raistu, hulmstaln, stain och saiulfr, och ai har
i vår inskrift ingen annan valör. Det är därför uppenbart, att man
uttalat Sceiulfr, liksom man uttalade rceistu, Hulmstcein (Holmstœin)
och stcein. Namnet Sceiulfr är naturligtvis identiskt med det isl.
Scéulfr Siólfr, som på urnord. tid hetat *Saiwi-ivulfa>R. Den fullt
ljudlagsenliga utvecklingen av *Saiwi-wulfaR är det runristade
saiulfr (under det att isl. Séulfr påvärkats av simplex sår).
Sedan *Saiwi-wulfaR blivit *SaiwwulfR och dess ww förkortats till
w (*SaiwulfR)? övergick *SaiwulfR genom den vanliga ^-förlusten
framför u till Saiulfr Sceiulfr, alltså just den å Nyköpings-stenen
mötande formen.
Vidare vänder v. Fr. sig s. 354—5 särskilt mot min
förklaring av nygutn, snöy. Jag antog, att cei från dat. pl. *snceium
överförts till nom. ack. gen. sg., så att man fick *snceiwR, *snceiw,
*snceiws, och därav ljudlagsenligt *snøyn etc. nygutn. snoy. v. Fr.
finner s. 355 det osannolikt, att dat. pl. *snceium "någonstädes på
nord. botten i samn. tid varit paradigmat sno’s enda minnesform".
Däremot yttrar han s. 354: "Gynsammare chanser för
genomförandet af dift. cei ge n. frøy och adjektiven sloygur etc., där cei
jämväl bevarats före ändeisen -u". Översatt från polemikens till
normalprosans språk torde detta kunna så uttryckas: "Mot Kocks
förklaring av øy i frøy, sloygur och de andra orden med øy (oy)
är egentligen intet att invända; ordet snoy tarvar däremot
ytterligare utredning".
Jag är v. Fr. tacksam för att hans opposition giver mig
anledning härtill.
Hægstad Gamalt trøndermaal s. 52 och Noreen Aisl. gr.3 §
74 anm. 4 (jmf. ock 2. uppl. § 72 anm. 3) förklara ø-ljudet i subst.
søfn på så sätt, att -tve- genom kombinerat yngre ^-omljud
övergick till [w\ø i dat. pl. swefnum > søfnum och i adj. swefnugr >
søfnugr, och att ø sedan på analogisk väg överförts till svefn, så
att man fick søfn.
*) Jag har att tacka professor Montelius1 välvilja såväl för utdrag ur
dessa anteckningar som för en fotografisk kopia av runinskriften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
