Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
395 Tuneld: J-omlj. i gata.
395
är av en viss betydelse, att i detta avseende ha en oomtvistlig
punkt att utgå ifrån. Jag önskar emellertid framhålla, att det här
påpekade inflytandet ej direkt berör frågan om omljud i kort
rot-stavelse.
Doc. Pipping upptar ej de kortstaviga preterita med
synkoperat i till förnyad behandling i Nya gotl. st. De fordra
emellertid ett närmare skärskådande.
Det är, som jag framhöll i min rec., synnerligen förklarligt,
om utjämning i dessa former äjjt rum till förmån för den omljudda
presensvokalen. Utvecklingen i fastlandsdialekterna har ofta gått
alldeles samma väg. Det är vidare ett bevisat faktum, att den
ifrågasatta utjämningen verkligen föreligger i vissa fgutniska verb.
Beviset lämna, förutom de även isl. seldi och setti, preterita som
gutn. pytti och segpi (legpi) samt part. pret. syet och *segpr
(*legpr). Samma sak visa part. pret. av de starka verben. Yi ha
bland dessa ej ett enda belägg på palatalomljud. N. sg. n. takit
förekommer t. ex. synnerligen ofta. Ingen, i alla händelser ej doc.
P., torde väl påstå, att i-omljudstendensen på Gotland är svagare
än på Island, och den enda forklaringen för det påpekade
förhållandet är, att nämnda particip anslutit sig till den ooroljudda
infinitiven, *tekinn t. ex. till taka. Samma, redan fgutn. strävande
efter en enhetlig vokalism i verbet röja vidare de alltid oomljudda
singularformerna av presens hos såväl långstaviga som kortstaviga
starka verb, t. ex. gutn. standr, takr.
Jag sätter sålunda — det önskar jag än en gång bestämt
framhålla — för dessa preterita ej i fråga en för fgutn. obevisad
eller obelagd bildning, utan en, som är väl bekant.
Böjningen segia, segpi (en gång sagpu), *segpr är särskilt
upplysande, om man jämför den med böjningen hafa, hafpi, haft.
Båda verben gå efter fjärde konjugationen, båda skulle sålunda
sakna omljud i pret. och part. pret. Av hvilken orsak har omliud
analogiskt inträngt i det ena, ej i det andra? Det närmast
liggande svaret är utan tvivel det: inf. segia har omljudd vokal, inf.
hafa icke. Men även en annan synpunkt förtjenar beaktande.
Lågtyskan har normalt segede, seende, (ge)segget, -secht, däremot
hadde, géhat. Denna synpunkt, lågtyskans inflytande även ifråga
om preterita, omnämnde jag ej i min rec.; det har emellertid säkert
spelat en stor roll såsom understödjande den analogiska
utjämningstendensen. Yi kunna utan tvivel spåra detta inflytande i
fgutn. legpi, legt jfr. mit. legede, gelecht, i fgutn. wendus jfr. mit.
tøendede, i fgutn. verpr jfr mit. werede, i fgutn. stedpum jfr mit.
stedede, i fgutn. teJt jfr mit. téllede. Bland dessa ord behöver jag
ej upptaga fgutn. séldi, setu, sett, hvilka också i mit. ha omljudd
vokaf, då ju dessa preterita även i isl. ha omljud och sålunda här
utgå ur diskussionen.
Nu är det emellertid vidare så, att oomljudda former verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
