Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Celander; S>d i fornisl. o. fornno.
37
I AM. 645 är en övergång av 3>d i sJcaldu omöjlig att uppfatta
som en övergång efter II, nn, ty en form skall existerar icke i
denna handskrift. (Att skrivningen scal, 4 gr, icke är blott ett
skrivsätt för ett nttalat skall med långt l, framgår av en
jämförelse t. ex. med samma handskrifts regelbundna skrivning av pres.
ind. av uilia: 1 sing. uil, 2 uill, 3 uill.) När vi nu även efter skal
med kort l ha formen du, så visas härav, att denna 2 sing. skal icke
kan vara identisk med 1 o. 3 sing. skal, ty en övergång av
följande (t> d vore i sådant fall obegriplig i en handskrift, som
konsekvent skriver typen valcte med p. (Samma jud-övergång efter
skal, mun är däremot förklarlig under andra förutsättningar,
såsom nedan skall framgå.) — Möjligheten av ett annat sätt att
förklara du i skaldu (mundu) än ss. framkommet genom övergång av
S>d torde vara utesluten. I Aisl. Gr.8 § 455, 2, uppgives
visserligen, att formerna du, tu skulle kunna användas ej blott suffixalt,
där de äro judlagsenligt motiverade, utan även "losgelöst
auftre-ten z. b. in St. Horn." Förekomsten av formen du visar sig
emellertid i Ordförrådshandskrifterna (om man slår upp de av Larsson
angivna täxtställéna) vara begränsad till de åvan citerade fallen
efter l, n i lång stavelse + dessa skaldu, mundu. (Att det inte är
fallen skaldu, mundu som åsyftas i § 455 visar en jämförelse med
§ 230 1, b, där dessa former anföras bland exempel på övergången
efter II, nn.) *)
Skal(l), mun{n) för skált, munt torde kunna förklaras endast
i samband med analoga fall, där 2 sing.-märket t (i ursprungliga
Ereterita) bortfaller. Detta är enligt Aisl. Gr.8 § 524, 2, d ofta
ändeisen "wenn pu unmittelbar folgt (sonst sehr selten) z. b.
gekk pu (mit restituirtem pu statt gekktu aus gekkt pu..)... St.
Horn. pu tok.., in den Bddaliedern kuapattu .., varattu*
(Spärrningen av mig.) Såsom det också tycks vara Noreens mening,
torde dessa former leda sitt ursprung från sammanställningar av
typen gekktu (<r gekkt-tu <c gekkt-pu), i det att gekktu —*- och varför
ej också skaltu, mun-tu? — har "felaktigt" upplösts som gekk-tu
{skal-tu, mun-tu) i st. f. som gekkt-tu (skált-tu, munt-tu). Association
med 1, 3 sing. gekk, skal, mun osv. kan härvid ha invärkat, men
får, såsom åvan visats i fråga om skal, mun, icke betraktas som
den bestämmande faktorn i denna utveckling. Den torde snarare
vara att söka i känslan av stavelsegränsens läge (i gekktu,
skaltu etc.) — jfr hur härav har framkallats omstöpningar av andra
sammansatta verbalformer: typerna bindom-vér > bindom-mér >
bin-domér, uppfattat som bindo-mêr, och pykkiä-ér, upplöst som
pykki-der. (Skrivet per. Se Aisl. Gr. §§ 455 anm. 5; 521, 3, 4.) —
En annan möjlighet för bortfall av t läranas av sammansatta
former av typen gekktpu, skaltpu, vilka genom bortfall av mellersta
*) Sannolikt förhåller det sig på samma sätt med det självständiga
uppträdandet av formen tu, ehuru jag icke har haft tillfälle undersöka mer
än en del av de beläggställen, till vilka Ordförrådet hänvisar. Jfr
L.Larsson, Isländska handskr. No 645 4:o, s. LXV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
