Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
Celander: S>d i fornisl. o. fornno.
dels Kålund i foretalet till sin edition av Laxdoela saga (Kbhn 1889),
dels Gering i foretalet till sin ed. av Finnboga saga (Halle 1879)
— var och en för sin täxt. Kålund skriver (s. IV) om 3 ~ d: "d
der i M. gjennemgående skrives efter Z, n og tildels m samt hyp-
Eig i forbindelserne Igd og ngd^ ombyttes med 3, efter l og n dog
un nar rodstavehen er kort." Gering, 1. c. s. XI: "in- und
aus-lautend steht 3 nie nach ly m und n, ausnahmen sind nur
mag-semä [1 c], unäàn [2 c], unäarlig [1 c.]." Skrivningar som fylgdi,
hengdi synes Gering betrakta som felskrivningar av ö for 3;
härom säges nämligen (s. XII): "d steht zuweilen för 3. .. Nach
g scheint besonders häufig d fur 3 gesetzt zu sein: bragd [1 c],
slaungdi [1 c.], fylgdar [1 c], málafylgd. (Daneben jedoch häufiger
brag3, fylg3, fylgài u. s. w.)." Utan tvivel äro emellertid dessa
former fylgd(ar), slaungdi framkallade av en övergång av 3> d på
samma sätt som fylgdi i AM. 748 qto. Felskrivningar av à for d
förekomma endast relativt sparsamt; på de 20 första sidd. av
Finnboga saga (i Gerings ed.) 14 gr; i det av Kålund Ark. III ss.
263—72 diplomatariskt återgivna Btycket ur M. 8 gr.
Efter 1350 inträffar den andra stora förändringen i de isl.
handskrifternas ortografi med avs. på beteckningen av 3- och
d-juden: tecknet d övertager hädanefter regelmässigt funktionen både
av 3 och av d. Om nu en typ liknande å förekommer, så är det
endast såsom grafisk variant till ö (eller möjligen som enstaka
gengångare ur äldre handskrifter genom avskrivning, liksom fallet är
med p ss. tecken för tonande interdental frikativa). Så är ju
förhållandet i Bergsboken, Flatöboken och andra handskrifter från
och med senare hälften av 1300-talet. — Med denna ortografi är
det naturligtvis omöjligt att ur handskrifternas former få några
som hälst upplysningar angående fördelningen av 3 och d i det
talade språket.
Man kunde kanske vara frestad att i sammanfallandet av de
båda tecknen d och à se en värkan just av sammanfallandet av
judet 3 med d i den viktiga ställningen efter Z, n och m, (Ig, ng),
varigenom förändringen i ortografien indirekt komme att bära
vittnesbörd om judövergångens inträdande. Men häremot talar det
förhållandet, att de isl. handskrifterna från själva övergångens tid
(början av 1300-talet) icke tyckas hava någon särskild svårighet
att hålla isär de båda tecknen d och 6 som tecken för olika jud
(se t. ex. Reg. av Snorra-Edda, AM. 748, Möctruvallabok), d för
d och tvärtom är vida vanligare i åtskilliga handskrifter före
övergångens tid (Reg. av Eddasångerna, Holm. 2 4:to m. fl.), som åvan
påpekats. Och skrivsättet med 0 för d i handskrifter efter 1350 är väl
en direkt fortsättning av dessa äldre handskrifters skrivsätt, Bom
nu — sannolikt på rent tekniska grunder (att d antagit vissa former,
som det varit synnerligen svårt att skilja från <) o. 1.) — tränger
igenom överallt. Av övergången 3> d kunde f. ö. snarare väntas
den värkan på ortografien, att 3 skulle insättas i st. f. d genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
