Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Celander: ä > d i fornisl. o. fornno. 69
vismaterial i fråga om övergången efter (kort) l, w, föregånget av
(urspr.) lång vokal eller diftong. Slutligen rimmar éldr också
under 900-t. 2 gånger mot ursprungligt Id (aldr: eldar EiKfr Gudr.
och élåsiálåri Hallfredr). Vi få alltså tillsammans 8 rim, som
samfällt styrka, att övergången ä>d efter 1, n, föregånget
av lång vokal eller diftong, redan för 900-talets språk
varit ett fullbordat faktum *).
Om de av denna rimundersökning framgångna beläggdata
för övergången av ct>-d efter l, n i lång stavelse — för typen
(feUde—)brennde ca 800, för huud{e)—synde omkr. 900 — återgiva
en värklig differens med avseende på tiden för övergångens
genomförande, motsvarande den jag åvan trott mig kunna
konstatera för övergången efter kort stavelse, mellan ställningen
efter dentalt och ställningen efter supradentalt (kakuminalt) Z, w,
det låter sig knappast avgöra. Det är möjligt, men kan
ingalunda anses bevisat genom det tillgängliga rimmaterialeta). — En
annan fråga, som likaledes måste lämnas oavjord, är den, om typen
girnde—siglde—liefnde, med konsonant före 7, n, genomfört
övergången samtidigt med övriga fall, där (T följde på (supradentalt)
l, n efter lång stavelse. Det förefaller sannolikt, att så skall ha
varit förhållandet — att inte handskriftsformerna lägga något
hinder i vägen för en sådan uppfattning, tror jag mig åvan ha
ådagalagt —, men då rimmaterialet här lämnar oss fullständigt i sticket,
kan ingenting med bestämdhet härom avgöras.
IX.
övergången av St till d efter 7, n är väsentligen analog med
den av p till t efter s och tonlöst Z, n. Det är ju egentligen en
och samma företeelse, endast att det här är motsvarande tonlösa
konsonanter, som spela med. Det bör då vara av intresse även
för närvarande fråga att se, när och i vilken ordning denna
utveckling p > t har försiggått. — Det kan därvid först konstateras,
att i alla de nämda ställningarna övergången är förlitterär: inga
handskriftsformer finnas med p efter (tonlöst) Z, n eller efter s i
lång eller kort stavelse. (Då tonlöst l, n antingen uppträder som
långt < Ip, np eller förutsätter bortfall av en dental kons., som
givit ,’ersättningsforlängning’, åt stavelsens vokal, har man här
endast att räkna med långa stavelser. Jfr Aisl. Gr.8 230 2 b). — Det
rim material från förlitterär tid (före ca 1150), som kan finnas i
Kahles Rimarium är följande:
f) Att märka är särskilt, att redan den genom 900-talets helrim
styrkta vok. œ i é\dr i och för sig bevisar, att övergången (t ;> d efter J,
n, föreg. av lång vokal, måste vara äldre än denna tid. Såsom åvan
påpekats, skulle nämligen ordets form i älsta isl. eljes ha varit *eldr, med ef,
liksom i övriga fall, där et följde på J, n i kort stavelse.
a) Se härom "Tillägg" vid slutet av uppsatsen! Not vid korrekturet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
