Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Celander: S>d i fornisl. o. fornno.
75
terialet varit alltför obetydligt för att medgiva en mera exakt
datering). Då ingen övergång (Jt> d eljes inträder efter g, vare sig
som frikativa eller som explosiva, utan uteslutande i
förbindelserna Igct, ngct (fylgde, hengde, men: sueigctè, byggcte), så erinrar detta
ovillkorligen om förhållandet vid former som girn3(e), efläe o. 1.
~ synde, huilde. Det vill med a. o. säga det tycks mindre vara den
konsonant som närmast föregår et i trekonsonantismen, som varit
bestämmande för utvecklingen, än den där förut gående.
Konsonanten g i former som fylgde, hengde har delat samma öde som
l, n \ eflde, girnde (och alla konsonanter som råka i det läget att
bli inklämda mellan två andra), och et har här i själva värket haft
starkaste känning med den första kons. i förbindelsen: Z, fl. (Jfr
om bortfall av mellersta konsonanter i sådana former som fylgct(e),
hengete Aisl. Gr.8 § 281,5 Aschw. Gr. §§ 311, i och 553 s. anm. 2).
Det är således i själva värket konsonanten Z, resp. fl, som här har
framkallat övergången av ett följande ä > d. — På liknande sätt
har man säkert att betrakta förhållandet vid former som kembde,
skelfde. övergången d>d i fno. och isl. visar sig således vara
begränsad till följande fall:
l:o efter den tal erna Z, n (på helt olika tid efter som de stå
i lång eller kort stavelse), i vilket fall övergången kan betecknas
som en lokal assimilationsprocess
2:o (samtidigt med övergången efter Z, w i kort stavelse)
också efter andra nasaler än w, dvs. efter m, ¾. Vilka
språkfysiologiska faktorer, som kunna ha jort nasalerna särskilt ägnade
att framkalla en övergång av ett följande d>d, förefaller ej klart.
Möjligen har det varit deras — i anseende till
avslutningsmomentet — explosiva karaktär.
Tillägg.
Sedan förestående inlämnats till sättning, har jag f&tt i
händerna S. Landtmansons avhandling Studier över Västgötamålets
1- och r-ljud (Sthm 1905). Här uppvisas, s. 6 f., att Västgöta- (och
östgöta*)målens nuvarande fördelning mellan kakuminalt och
post-dentalt l i ställningen efter vokal — det postdentala förekommer
uteslutande efter ett ê, som uppkommit ur ett äldre œi —
förutsätter, att samma fördelning mellan kakuminalt och (post)dentalt Z
går tillbaka ända till tiden före monoftongiseringen av œi ;> ê} ca
1000. (Efter ê <z gammalt i står l, t. ex. sele). Då det i den
föregående rimsamlingen (s. 64 ff.) var påfallande, att de tidigaste
exemplen på övergången av d>d i ställningen efter (kort) Z, w,
föregånget av lång vokal eller diftong, givas av ord med
diftongerna ei — näml. dels subst. eldr <: *eildr, dels pret. deilde — och
ey (som väl i ifrågavarande avseende har varit likställt med sin
delabialiserade motsvarighet ei) — näml. pret. reynde, så kan man
komma på den tanken, huruvida inte detta isl.-fno. rim material
tyder på en liknande fördelning för isl:s och fno:s vidkomman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
