Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 Celander: ct>d i fornisl. o. fornno.
de mellan (post)dentalt och kakuminalt 7, som den av
Landtman-son för de gamla Götamålen påvisade. (Samma fördelning skulle
man väl sannolikt ha haft vid w, mellan post- och sup raden tal.)
Är det så, att övergången har inträtt: först efter lång stavelse
på (post-)dentalt 7, n i typerna feUde^ brennde, deilde, reynde; så
efter lång stavelse på kakuminalt (resp. supradentalt) 7, n,
typerna huilde, synde, girride, eflde; och slutligen efter kort
stavelse på 7, n (dentalt i skal-du, mun-du, supradentalt i valde, vande)?
Detta vore ju en utvecklingsgång, som i någon mån skulle utfylla
den påfallande vida klyftan mellan övergången efter lång och efter
kort stavelse, och som på samma gång åter läte de kvalitativa
synpunkterna (dem Åström förfäktat) komma till den heder, man
hälst skulle vilja giva dem. (Dr Landtmanson framkastade en
dylik tanke, då det första utkastet till denna undersökning föredrogs
å Nordiska Seminariet i Uppsala). — Jag tror dock icke, att man
har någon rätt att tolka rim materialets vittnesbörd så. Varför
ordet eldr spelar en så framträdande roll i rimmaterialet har jag
åvan (s. 68) sökt förklara så, att då detta ord tidigt (åtm. ca 900)
undergått vokalförkortning (*eildr > eldr), så vann det därigenom
dubbel brukbarhet i assonanserna mot ursprungligt Id, i det att
det också kunde anbringas i helrim (mot ord som veide, pret.
selde o. 1.). Detta var däremot uteslutet vid ord som pret. deilde,
synde o. 1., då inga ord med ursprungligt ld, nd efter lång vokal
eller diftong ha funnits. (Det enda undantaget skulle då vara ordet
hauldr — om åvan refererade förklaring är riktig — men det var
oanvändbart i helrim på gr. av vokalisationen). Granska vi rimmaterialet
ur denna synpunkt, så visar det sig, att av de 38 gånger ordet
eldr är belagt i rim, står det 20 ggr i helrim, 18 i halvrim.
Enahanda torde orsaken vara till att typerna felide, brennde visa tidigare
belägg av rim mot ursprungligt 7d, nd: de äro vanligare och
bruk-barare i sådana rim, emedan icke inskränkta enbart till de udda
radernas halvrim (24 gr i helrim, 25 i halvrim). — Se vi återigen på
rimmaterialet för ord med d<cä efter lång vokal eller diftong +1, n
— som äro inskränkta uteslutande till halvrim, i udda rader —, så
ha visserligen också här orden med ei eller ey + l, n något
försprång (de båda rimmen från 900-talet innehålla orden deÜdom,
reynd, i rim mot foldar, rgndum). Men också här torde liknande
förklaringsgrunder kunna användas, i det att det visar sig, att ord
med ifrågavarande vokalisationer överhuvud (på alla tider) äro
vanligare, oftare representerade vid rimmen, än ord med vok. i,
<e, é etc. (+7, n). Typen deilde (incl. steinde) återfinnes i åvan
givna rimstatistik (s. 64, tab. I A, C och II A) 8 gr, typen reynde
11 gr. Däremot typerna syndisk 5 gr (då jag icke medräknar de
båda helrimraen med förkortad vokal, från 1100-talet), tœldi 2 gr,
huildar 1 gg (ett helrim från 1100-talet med vokalförkortning ej
inberäknat), hàldusk 1 gg, héldum 1 gg. Således om vi
sammanslå å ena sidan ord med ei, ey, å den andra övriga hithörande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
