Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Celander: 3>d i fornisl. o. fornno. 77
förekommer den förra gruppen i rim nästan dubbelt så ofta som
den senare (19 gr mot 10).
Om således rimförhållandena icke giva anledning att tilldela
ord med l, n efter et, ey någon särställning (i fråga om
utvecklingen av ett följande ä > d), så giva å andra sidan ej häller
handskriftsformerna något som hälst stöd åt ett sådant antagande, som
att 7, n efter ei, ey (i motsats till ställningen efter andra vokaler)
skulle varit postdentalt i isl. och fno. Såsom åvan s. 71
framhållits gentemot Aströras resonnemang, är dubbelskrivningen av l, n,
som ju åtminstone i vissa handskrifter återgiver dentalt Z, n, i
ord som deila (lika väl som vid huila, syna etc.) inskränkt till
ställningen frf. d, t {deila, heilagr etc. emot deil(l)de, reymde^ reyNt).
Bevismaterialet i fråga om övergången av St ;> d i isl. och
fho. visar således de båda stora huvudgrupperna: ord med äldre
ä efter l, n i lång stavelse (ord som felide, brennde, deilde, eldr,
huilde, s$nde) och ord med ä efter l, n i kort stavelse (ord som
valfie, vanfte). Den stora tidsskillnaden mellan övergången i den
ena och i den andra gruppen tycks icke låta sig återföras på
någon åtskillnad i de judkvalitativa förutsättningarna för övergången,
utan måste tillskrivas den kvantitativa (prosodiska) åtskillnaden.
Vare sig sedan denna faktor är att sätta i samband med den
därur härflytande tidsdifferensen med avs. på det första framträdandet
av förbindelsen lä, resp. nfit (genom synkope av mellanvokalen —
ca 700 och ca 900), som kan ha spelat en liknande roll för dessa
typers olika ställning till tendensen av êf ;> d efter l, n, som den
har jort för deras ställning till i-omjudstendensen (felide, synde ~
valcte, van(tè)\ — eller denna prosodiska åtskillnad ensam och
direkt varit orsak till den olika behandlingen av et. (Den senare
möjligheten — i överensstämmelse med Kocks resonnemang —
synes dock förlora i sannolikhet, i samma mån som tidsavståndet
mellan övergången i de båda typerna växer.)
Landtmansons framställning i denna punkt har också intresse
för en annan fråga, som i det föregående berörts. Genom sin
förklaring av svenska former av ordet eld, med assimilation av Id :> Il
(s. 7 f.) undanrödjer L. den andra av de grunder som drivit till
antagandet av en urgermansk form *ail(ta. (Handskrifternas
konstanta skrivning med Id har jag åvan sökt sätta i sin rätta
belysning.)
I avhandlingens § 7 (s. 23) finner jag slutligen berörd en
företeelse, som har stark likhet med den i förra delen av denna
uppsats (s. 27 ff.) avhandlade motsättningen mellan typerna
girn-äesJc och synde: "Vestgötamålet har (dentalt) l efter ett v, som
föregås av r. Eljest har vgm. ju 1 efter v liksom efter andra
labiala kons. Då vi i de nu antydda fallen ha l, så beror detta
på svårigheten att kombinera r och 1. Tungspetsen torde icke
helt lemna r-läget, under det v uttalas, utan r-ställningen kvarstår
som biartikulation och hindrar l". Den fonologiska förklaring,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
