Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karsten: Nord* ord. 203
Om sålunda fi. verbet rangon är af germansk härkomst,
måste detsamma vara fallet med dess i språkbruket vida
vanligare synonyma sidoform rankaisen. Verbet uppträder med
präsensformerna rangaitze (3. sg.) hos Agricola († 1557) och
rangaidzen (1. sg.) hos Finno († 1588), på grund af hvilka
E. N. Setälä i sin samfinska ljudhistoria (yhteissuomalaisten
klusiilien historia s. 137 f.) förutsatt en präsentisk grundform
*rangaida. Men är detta riktigt, öfverensstämmer verbet till
sin präsensbildning fullständigt med fi. armaitsen ’förbarmar
mig’ och ansaitsen ’förtjänar’, hvilka Thomsen Einfl. s. 112
anser härstamma från got. präterita armaida (inf. arman)
resp. *asnaida (inf. *asnan = fht. amen). Med stöd af dessa
paralleler härleder jag fi. rangaidzen etc. ur ett gotiskt eller
urnordiskt präteritum af samma typ, *strangaida. Men den
gotiska litteraturen bevarar intet spår af ifrågavarande verb
eller dess grundord adj. sträng-, och för uttryckandet af
begreppet ’straffa’ (resp. ’straff’) betjänar sig Wulfilas af helt
andra medel. Det synes mig därför sannolikt, att ordet är
nordiskt, men i så fall hör lånet till de allra älsta, som från
detta håll mottagits. Det företräder en språkform äldre än
de älsta runinskrifternas, ty i dessa har en urgerm.
a¾-dif-tong i svagtonig ställning som bekant kontraherats till ?,
hvaraf senare i (Noreen, Aisl. Gr.3 § 132). Gotiska
präterita af typen habaida sakna visserligen motsvarigheter i
forn-nord. språk, men ett spår af sådana framträder dock i fvn.
mundi ’erinrade sig’ af *muni&e, jfr got. munaida, möjligen
äfven i hafåi, liföi (Noreen, Pauls Grundr.2 s. 635 § 246, 2).
De denominativa a/-é-verben, hvilka utvecklat en
anmärkningsvärd produktivitet i västgerm. språk och företrädas äfven
i got. {arman, hvaraf fi. armaita : adj. arms, swêran : swêrs,
ga-parban : parbs o. a.), ha i nordiska språk, liksom till en
viss grad i got., som bekant undanträngts af wa-verben.
Men några öfverblifha raster af denna bildningstyp bevaras,
förmodar jag, i verb sådana som fvn. daga (ad), opers. ’bliva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
