Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Svensk språkforskning.
349
serverade biakcenten (levior) på ultima a-ljudet, men
syxn-dtnna med levis på penultima och levissimus (ej levior) på
ultima blev till följe av denna akcentuering till syndenne.
Först senare har — naturligtvis i riksspråket, resp. i de
dialekter, hvarpå detta i detta avseende hvilar — syndenne
blivit till syndene med kort M-ljud.
Mot denna min mening opponerar sig Östergren i Ark.
nf. XIV, 18 f. Han erinrar om att redan i äldre fornsvenskan
finnas enstaka exempel på förkortning av nn i best. formen
(såsom kirkitmni > kirkiuni). Därför menar han det vara
osannolikt, att nn i syndenne > syndene skulle hava
förkortats först efter den tid, då (i yngre fsv.) ultimas a i
syn-denna(r) övergick till e synden(n)e. I sammanhang härmed
yttrar han t. o. m., att man skulle få "det intrycket, att
Kock ej lyckats bevisa något angående dessa formers
akcentuering".
Då, så vitt jag erinrar mig, växlingen nn : n i gen.
syn-din(n)a(r) : ack. syndena icke blivit alls utredd, sedan
Östergren skrev den uppsats, hvari han uttalar nyss refererade
mening, torde en belysning av detta spörsmål ej sakna sitt
intresse. Härav skall — såsom jag hoppas — framgå, att
artikelns nn ingalunda alltid Ijudlagsenligt förkortades under
den fornsvenska språkperioden, utan att nn tvärtom alltjämt
kvarstod icke blott i vissa yngre fsv. skrifter, utan även i
vissa skrifter från den äldre nysvenska perioden. Vidare
skola vi se, att förkortningen nn > n icke alltid försiggick
samtidigt i alla forÄier, utan tidigare i vissa former än i
andra.
Först dock ett ord om Östergrens försök att förklara y.
fsv. och ä. nsv. genitiver av typen synden(n)e. Han menar
(se särskilt s. 20 och s. 42 f.), att genitivtypen syndin{n)e,
werdMen(n)e etc. kunnat uppstå oberoende av en ljudlagsenlig
försvagning a > e} samt att det är den ursprungliga
dativ-formen werdhlenne, som fått genitiv-funktion, och detta skulle
ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXII, NT FÖLJD XVIII 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
