Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 S Wenning: Ordbildningsfr&gor.
3
*skuldiganautaR öfverensstämde således med stammen i de
med suffixet -ga- bildade adjektiven, hvilka utom a och i
äfven och alltmera antogo u som suffixvokal. I anslutning
till de urnordiska motsvarigheterna till isl. ráðugr och
skyl-dugr (fsv. äfven skuldogher) utbyttes andra stafvelsens a och
i i resp. *räcfaganautaR och * skuldig anautaR mot w. Detta
utbyte förorsakades också i ej ringa mån af de urnord.
motsvarigheterna till sådana ord som isL tárughlýra, ggfugmenni.
Man fick alltså på detta sätt *ra(?uganai<taR och [-*skulduga-nautaR}-] {+*skulduga-
nautaR}+} som sedan blefvo till resp. *raftugnautr och
*skuldug-nautr. Det behöfde icke till hvarje sammansättning svara
ett adj. af typen ráðugr. Utbytet af vokal framfor ga- skedde
så att säga i klump, hvarför äfven t. ex. ett *pingaganauta,R
blef till *pingugnautr, utan att ett urnordiskt *pingugaR >
isl. *pingugr fanns. I de på beskrifna sätt uppkomna orden
på -ugnautr gick g i fbrlitterär tid förloradt, enligt Bugges
åsikt dels på grund af inflytande från det enkla nautr,
hvilket förlorat sitt g på analogisk väg efter sådana
ljud-lagsenliga former som t. ex. isl. sinni (< *gsinni), dels och
hufvudsakligen till följd af sin ställning efter svagt
akcen-tuerad vokal, liksom i t. ex. nauefuligr c nauftugligr (Kock
i Ark. XXI s. 110).
Utgångspunkten för den Buggeska hypotesen har varit
förefintligheten af västgermanska sammansättningar med ett
till isl. nautr svarande ord, sådana som mht. råtgenöz: isl.
ráðunautr, ags. béodgenéat ’Bordfælle’ o. d. Bugge håller
strängt på att de västgermanska och nordiska formerna skola
förklaras på samma sätt. Han har därför med sin
förklaring velat ådagalägga deras fullkomliga öfverensstämmelse.
Frågan är, om detta fullständigt lyckats.
Såsom redan nämnts, antog Bugge, att i t. ex. ett
ur-nord. *ra(faganautaR andra stafvelsen haft starkare biton än
den tredje. Tydligen förutsätter Bugge, att denna
akcent-fördelning varit nedärfd från samgermansk tid. Förutsatt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
