Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pipping: Anmälan. 289
fvästg. skrifter i stor utsträckning begagna i som tecken för gam-
malt y *). Uppenbarligen bar en allmän förskjutning ät höger av
bas-seriens vokaler ägt rum, varvid ü närmade sig till ø och ú
till y } medan y samtidigt försköts i riktning mot i.
For oss uppställer sig då osökt följande fråga: I vilken mån
har denna fvästgötskans särutveckling betingat särskilda regler för
den vokalharmoniska växlingen a ^ cet
Tyvärr fattas analyser av riksspråkets vokalljud, men mina
analyser av vokalerna i finländsk svenska hjälpa oss här ett gott
stycke på väg. För de finländska långa vokalerna u, ä, ö och
y har jag a) funnit följande munresonanser3):
u ds
ä fis3
ö g3
y c4
Då nu rikssvenskans ü uppenbarligen ligger mellan finländskt
u och y, medan u ligger mellan finländskt u och ö, torde det få
anses sannolikt, att rikssvenskt ü [och i varje fall Ü] står ä och ö
nära med hänsyn till munresonansen. T har däremot säkerligen,
likasom i finländsk svenska [och i fvästg.], ryckt upp ganska högt
emot i och dess raunton avlägsnat sig från den för ä karak-
täristiska.
D etta resonemang stöder sig på analyser, som jag verkställt
på 1890-talet, förrän jag hade egnat mig åt studiet av forn-
svenskan.
Låt oss nu se, i vad mån behandlingen av ändelsevokalerna
i fvästg. svarar mot raina teorier.
Jag förfogar över fullständig statistik över ändelsevokalerna
i Ygl I med undantag för Bryniulfs stadga, sora jag lämnat åsido.
Kyrkobalken intager, såsom jag på annat ställe uppvisat4), en
särställning och medtages icke i nedanstående statistik. Vidare
har jag ur statistiken för växlingen a ~ œ avskilt de fall, där
a ce föregås av konsonantiskt i. Ändeisen -ia ~ -ice förekommer
ju väsentligen blott efter vokalerna t, y, æ, ø, och man måste dess-
utom inrymma möjligheten av att utvecklingen i detta specialfall
ej varit densamma sora eljes.
För lekmannabalkarna i Vgl I har jag funnit följande siffror.
*) Se Noreen, Altschwedische Grammatik, § 101. 2; Kock, Svensk ljud-
historia I, s. 445.
a) Se Zur Lehre von den Vocalklängen. Zeitschr. f. Biol. X X X I,
s. 583.
3) Svalgresonanserna intressera oss icke i detta sammanhang, men för
att förebygga missförstånd vill jag påminna om, att vokaler med nära nog
samma munresonans kunna hållas åtskils med tillhjälp av de olika svalg-
resonanserna samt resonansområdenas olika bredd.
4) Neuphilologische Mitteilungen 1909, sid. 182, not 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
