Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Nord. ord o. uttryck. 181
svårighet fór Sverdrups åsikt, hvilken han själv delvis fram-
håller, men hvilkens avgörande vikt han ej synes hava beaktat.
I fall nu värkligen — såsom Sverdrup anser — under
vissa förhållanden *ellika (elligà), harðlika (harpliga) ljud-
lagsenligt förlorat penultimas «-ljud, så måste naturligtvis
*ellika (eïïig’d) hava blivit till *elka (*elga), och harplika
(harpliga) måste naturligtvis hava blivit till *harp[l\ka
(*harp[l]ga) etc.
Dylika former finnas emellertid ingenstädes, utan man
har uteslutande ella, harpla etc. utan &-(^-)ljud.
För att i någon mån från sin ståndpunkt belysa denna
i hög grad överraskande konsonantförlust yttrar Sverdrup,
att ”dette bortfald bör vel sidestilles med bortfaldet av g i
ord som foringi (got. faúragaggja, ags. foregenga) ...”
Det är tydligen endast med tvekan, som Sverdrup åbe-
ropar sig på förlusten av g i denna sistnämnda ordgrupp,
och i själva värket aro ljudförhållandena i de två ordgrup-
perna (*ell(kî)a etc. i ena, och for(g)ingi å andra sidan) så
fullkomligt odika, att konsonantförlusten i for(g)mgi etc. all-
deles icke belyser den av Sverdrup antagna konsonantför-
lusten i *ell(.k)a etc.
Ord av typen got. faúragaggja hade ju såsom begyn-
nelsekonsonamt i senare kompositions-leden ett ursprungligt
g (s), icke k. Utvecklingen av det urnord. *forgangia var
för övrigt naturligtvis den, att, sedan /-omljud hade inträtt
i senare konapositionsleden, och tillika ultimavokalen a i nom.
sg. hade blivit till -e -i (*forgengi\ det sålunda uppkomna
forgengi utvecklades till forgwgi, emedan e (æ) i semifortis-
stavelse stod framför det palatala ng, hvilket självt efterfölj-
des av i («). Måhända har vid denna ljudutveckling även
det framför e (æ) stående palatala g spelat en roll. Jmf.
Bugge i Ark. II, 224, Kock i Beiträge XXIII, 508, Svensk
ljudhist. I, s„ 226. I forgingi med fortis på första och semi-
fortis på anåra stavelsen förlorades alltså det palatala g (s)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
