- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugoåttonde Bandet. Ny följd. Tjugofjärde Bandet. 1912 /
209

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Nord. ord o. uttryck. 209
eller missförstånd rådbråkade formerna fraa Arons ti, fraa
Ariels ti, fraa adels tid (Ross Ordbog).
Det är ganska påfallande, att detda. arilds (i uttrycket
fra arilds tid) liksom det fda. areld, det ä. 1
1sv. aff arilde
etc. och det nynorska fraa arels ti etc., så vitt man av käl-
lorna kan dömma, användas och använts med a (icke å) i
penultima, ehuru isl. dr ’tidigt’ har långt a-ljud, nyda. aarle
har å-ljud av äldre långt a och även fornsvenskan använde
ärla ’tidigt’ med långt a-ljud; jmf. stavningen aarla i Me-
deltids-ordspråk och å-ljudet i det i äldre nysvenskan stun-
dom mötande årla *). Jmf. även s. 212.
Motsatsen isl. dr, fda. ärlæ: fda. arœld (areld) är väl att
uppfatta på följande sätt: Ordet arœld (areld) har från me-
deltiden icke påvisats i något annat nordiskt språk än dan-
skan. Troligt är därför, att så väldet ä. nsv. off arilde
tijdh etc. som det nynorska fraa arels tilånats från Dan-
mark. Under det att i forndanskan ärla, hvilket hade fortis
på penultima, tills vidare bibehöll a-ljudet långt och senare
lät det övergå till å (aarle), akcentuerades under förliterär
tid sammanställningen *ar alda (resp. kompositum *ärald)
med fortis på andra stavelsen: *är dlda (*ärdld). Yid denna
akcentuering förkortades det långa a i är, så att man fick
*ar dlda {*araid); jmf. t. ex. fda. ä nda. paa men nda. amin-
delse, fda. Skäne nda. Skaane men Skanör (Kock Svensk
ljudhist. I s. 355 if.). Denna förkortning av a i *ärald
*arald synes hava inträtt mycket tidigt, eftersom redan »Tut-
landslagen använder arœld, areld med <
e (e) i ultima.
Den sannolikaste uppfattningen av detta fornjutländska
arœld, areld är nämligen denna: Sedan ä i ordets penultima
hade förkortats på nyssnämnda sätt, överflyttades fortis till
dess första stavelse, och därefter övergick *arald till arœld,
1J -d-ljudet i nsv, riksspråkets arla beror därpå, att ä i vissa bygder
hade förkortats framför rl, innan « blev till å; jmf. Kock Sveask ljudhist.
I s. 355.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:26:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1912/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free