- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugonionde Bandet. Ny följd. Tjugofemre Bandet. 1913 /
35

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Olson: Omtvistade frågor. 35
1: 350 f. antaga, att även ett konsonantiskt u i förening
med nasalitet åstadkommit omljud (*näkuar > nôkuar etc.),
men då härigenom alla ordets former ljudlagsenligt skulle
ha ö och sidoformerna näkwar etc. härigenom bliva mindre
lätta att förklara x), är detta kanske mindre sannolikt. Ett
kort o i ordets stamstavelse (fsv. nokur, Kock Fsv. ljudl. 197,
Noreen Altschw. gram. § 522. I ) 2) kan i alla händelser
under dessa förutsättningar ha uppkommit genom förkortning
i oakcentuerad ställning, liksom a i fsv. nakur etc. (Kock,
Noreen anförda ställen) av a. — Om emellertid ä i *näk{k)uar-
etc. redan i samnord. tid fakultativt förkortats: *nak(k)uar-
etc., förklaras o, såsom Söderberg U-omlj. s. 84 antager
(jfr även Kock Sv. ljudhist. 1: 409), naturligt genom omljud
på grund av bortfallet u i former som nom. pl.| m. *nak(k)uarÍR
> *nçk{k)rir > nokrir etc. Även under denna förutsättning
blir således Hultmans antagande av omljud på grund av
kvarstående u icke nödvändigt eller ens sannolikt.
Vad åter beträffar fsv. lo n g o adv., biform till la n g o , be-
visas enligt Hultman omljud (genom kvarstående u ) av den
omständigheten, att detta lo n g o förekommer i åtskilliga skrif-
ter, i vilka eljest ett ursprungligt -a n g - tecknas icke med
-o n g - utan med -a n g (h )-: la n g , l a n g a n , m a n g o m , a n g r a r ,
g a n g h e osv., varför o i lo n g o ej kan vara tecken för å-ljud,
uppkommet genom den fsv. förlängningen: a > ä > å framför
ljudförbindelsen n ( g ) . Det framdragna förhållandet är an-
märkningsvärt, men tanken på ett allm änt ljudlagsenligt
fsv. omljud förbjudes enligt min mening redan av den om-
ständigheten, att skrivningen lo n g o kan uppvisas först från
1400-talet, under det att ordet tidigare (exemplen äro vis-
serligen ej talrika) endast har formen la n g o ( la n g u ) . Även
*) Jfr dock Kock a. st.
*) En form med kort Ö förutsattes möjligen även (i vissa bygder) av
nysv. någon (Friesen Nord. stud. 280 not, Kock Sv. ljudhist. 1: 419) liksom
av da. nogen (Torp och Falk Da.-nor. lydhist. s. 115 not).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:26:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1913/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free