Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olson: Omtvistade frågor. 65
Yad beträffar utvecklingen av ändelsevokalen a, är det
uppenbart, att övergången till u efter u i föregående kort
rotstavelse (bugha > bughu) representerar en från den övriga
utvecklingen skild dialekt, och även, att denna ej varit
skrivarens, utan trängt in från en äldre källhandskrift (se
ovan s. 57).
I växlingen a : <
b däremot behöver enligt min mening
icke mer än en dialekt anses vara företrädd, en dialekt näm-
ligen, i vilken en allm än övergång a x z i infortis-stavelse
just hållit på att genomföras (och vid tiden för cod. B 49:s
nedskrivande t. o. m. hunnit ganska långt). Att vid genom-
förandet av en sådan allmän övergång denna inträtt tidigare
i levissimus-stavelse än i levis-stavelse och tidigare i stavelse
med svag levis än i stavelse med stark levis, och att man
således vid en viss tidpunkt i’ en text kan finna œ relativt
oftast i levissimus-stavelse, därnäst i stavelse med svag levis
och relativt minst ofta i stavelse med stark levis, är blott
vad man kan vänta. Det kan ej vara ägnat att förvåna,
om vid en dylik allmän övergång det eventuellt hinderliga
i ställningen framför konsonant (med undantag av urspr.
palatalt r och mediopassiv-s) gjort sig mera märkbart i levis-
än levissimus-stavelse; ej heller, om övergången påskyndats ge-
nom vokalharmonisk påverkan från ett föregående ?/, <
b eller ø,
vilket senare då i texten visar sig genom ett relativt större
antal œ efter dessa vokaler än efter andra. Det kan i detta
sammanhang förtjäna att erinras om, vad redan ovan s. 61
nämnts, att även i Magnus Erikssons landslag den allmänna
övergången a > œ visar störst frekvens dels i stavelse med
svag levis och levissimus (gentemot stavelse med stark levis),
dels där den gynnats genom den vokalharmoniska påverkan
av ett föregående œ1 överensstämmelser, vilka bli helt na-
turliga under förutsättning, att dessa olika företeelser kunnat
rymmas inom utvecklingen i samma dialekt, men eljest bli
påfallande. Framför allt talar emellertid till förmån för den
ABKIV FÖ * XOKDISK FILOLOGI X X IX , XT F Ö U D XXV. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
