Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 Brate: Anmälan.
pä grund av beteckningen i de dauska runinskrifterna avgöra, när
nasaliteten uppkört i den utsträckning, som regeln angiver, och
har den överlevat den tid, dâ ^ övergick att beteckna o-ljud, ger
icke mera runskriften något stöd för dess upptäckande.
Huruvida nasaleringen uppgivits likformigt i alla vokaler eller,
som Sjöros vill, i q senare än de övriga, kunna runinskrifterna
alltså heller icke upplysa om. Däremot synes det mig rätt tvivel-
aktigt, om hemul finnes för ack. sing, pannsi, då þ^nsi, þansi
lika väl kunna läsas med nasalerat ce och ljudet ce intygas genom
ristningarne þensi II, 41 (I, 16), {»ainsi IV, 17, 18, þaisi IV,
21, 23. En tydligare beteckning bör få förklara en otydligare,
och om än det sannolika sammanhanget med ack. pann tyder på
att nasalerat a en gång funnits, kunna vi ej vara förvissade, att
det fortlevat under de danska runinskrifternas tid. Avgörandet av
denna fråga beror ju i hög grad av huru pcennsi uppkommit, på
vilken omstridda fråga jag ej vill inlåta mig.
Som beteckning för o-ljud röjer b o uti foþur V, 1 Konge-
vej, V, 9 Marevad och kobu V, 8 (I, 17) Ny Larsker I, i före-
ning med sautu IV, 7 Hunnestad I, IV, 10 Skårby, fauþur
IV, 22 Glemminge, aulfun IV, 11 Bjersjö I, kauruan III, 13
Sæddinge, kiaurþu IV, 42 Valleberga och saulua III, 8 Gla-
vendrup och möjligen kaurua II, 14 {I, 5) S. Vissing I, II, 18
(I, 2) Jællinge II, enligt Wimmer ovederläggligen tillvaron på öst-
nordiskt område av u-omljud på a, framkallat av ännu kvarstående
u och v, vilken uppfattning blivit bestridd av Söderberg och A.
Kock. Wimmer, som framhåller, att särskilt sautu och foþur,
fauþur kvarstå oförklarade efter de nyaste teorierna om u-omljudet,
anser, att ännu icke sista ordet är sagt om det nordiska u-omljudet
och dess olika perioder, och att teorien om periodindelningen i
alla fall måste lida den inskränkningen, att också ett bevarat u
i vissa trakter av det östnordiska språkområdet i gammal tid kun-
nat omljuda a. Till förut anförda fall har aulfun IV, 11 Bjersjö I
tillkommit, vars au Wimmer vid denna inskrifts behandling var
mest böjd att uppfatta som dift. au men i ordboken s. LXXV
med rätta synes mera benägen att tolka som u-omljud av a, i det
han anser namnet vara en biform till alfuin V, 11 Vester Marie II.
Själv förmår jag icke utöver vad Kock och Wadstein gjort, lösa
det östnordiska u-omljudets svårigheter; jag har blott velat påpeka,
att denna frågas invecklade beskaffenhet ännu lemnar rum för tvivel.
Efter denna redogörelse för Wimmers behandling av dessa
stora frågor inom runläran vill jag tillåta mig några anmärkningar
rörande enskilda inskrifters tolkning,
II, 7 Horne synes hava haft samma slags slinga som IV, 21
Dybeck och IV, 24 Gårdstånga II, vadan inskriften kan hava varit
vida längre, än Wimrner antar; möjligen har ytterligare en av de
tre på II, 5 Bække I varit nämnd framför rafnuka :tufi i någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
