Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hellquist: Anmälan. 199
potes om jättarna (och Loke !) som ursprungliga likdemoner afvisas
naturligtvis; jfr-härtill äfven Brate Nyare forskning i nord. mytol.
s. 13 f. Bland jättarne inordnar förf. äfven jättedjuren (Fenris-
ulfven, Midgårdsormen o. d.).
Samtliga dessa klasser af demoner äro människolika, men
dock bestämdt skilda från människorna. En särskild afdelning
bilda människor, som för alltid eller för en tid kunna sätta sig i
besittning af demoniska egenskaper: M. kallar dem ”Zaubermen-
schen”. Hit höra sådana, som plåga människan i sömnen (be-
röring med drömandarna), vidare: varulfvar (varulfsprocesser ännu
1610), bärsärkar, gestaltbytare, bilwis (?), häxor, trollkarlar (ord och
begrepp ha i nyare tid betänkligt missbrukats, då man sökt här-
leda all ursprunglig religion ur ”Zauber”, se förf. Arch. f. Rel.-
wiss. 9 och 10; för öfrigt tämligen utförlig behandling af magin,
inklusive välsignelse och förbannelse, som förf. anser närmare höra
hit än till kulten, där det mer är fråga om anropande än tvingande
af guden; märk bl. a. den i magin stundom förekommande demonise-
ringen af ting [Helg. Hund. 2: 29, jfr 5 Moseb. 28: 45]; en form
af välsignelse och förbannelse är från början äfven spådomen, som
afsåg att liksom binda framtiden [Nietzsche, Gering |).
A f den högre m ytologien s gestalter behandlas först half-
gudar, ”omgifningsgudar” (ej att förväxla med antikens till gudar
upphöjda heroer). Hit höra 1) nornorna, ursprungligen många till
antalet (ej en, som flera antaga), kollektivt verkande (sålunda ej
”goda” och ”onda”) och närmande sig elementarandarna genom sin
formlöshet, men gudarna genom sin makt; 2 ) valkyrjorna, som be-
stämma krigarnas öde, men i öfrigt äro oklara till sitt ursprung:
möjligen utvecklade ur diseraa, visa kvinnor, nornor för härens
eller siaktningens öde ;=
> en grupp skarpare individualiserade här-
nornor (Herfjgtur, Thorgerd, Hariasa m. fl.) > valkyrjor, som med
Odenskulten äfven blefvo krigsgudens tjänarinnor. Dem nära stå
svanjungfrurna, som M. dock, sannolikt med rätta, anser för äldre
mytologiska skapelser och bl. a. skilja sig från valkyrjorna däri, att
de förras förmåga att rida genom luft och haf är bunden vid deras
svanhamnsattribut; möjligen ursprungligen flodnymfer. Så följer
en intressant och tilltalande tolkning af Yçlundr som en ”svan-
yngling” med indoeuropeiska anor (märk det urgamla motivet om
den tjänande guden eller halfguden, som hämnar sig). 3) Mimer,
en samgermansk kollektiv ande för de profeterande skogskällorna.
Loke för M. till gudarna, till hvilka vi nu öfvergå.
Inledningskapitlet är läsvärdt och roande.
Från indoeuropeerna härstammar blott Tyr. Samgermanska
äro utom honom endast Oden, Thor och Frigg, sannolikt också
Balder. Tyr identifieras med Zevs; Bremers etymologi afvisas.
Den indoeuropeiske himmelsguden är ej primär utan en kollekti-
vering af enstaka blixt-tillfällighetsgudar. Ännu i germanernas
äldsta tid är han hufvudgud, men på germansk botten uteslutande
ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXIX, S T FÖLJD XXV. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
