Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 Hellquist: Anmälan.
krigsgud. Uppfattningen af hans detronisering i samband med
vapenteknikens utveckling synes mig dock något äfventyrlig. Med
Tyr är Irmin identisk, med Oden Iste och med Frey Ingo, alltså
tre urgermanska hufvudgudar, som i sin egenskap af kultförestån-
dare bära särskilda namn. Obetingadt måste vi instämma med M.
däri, att Frey icke är någon vare sig himmels- eller solgud eller
hypostas af någon sådan, utan en ur en åkerbruksdemon utvecklad
fruktbarhetsgud. Ännu i Taciti tid har han kvar åtskilliga demo-
nistiska drag (Sceafs sömn på kärfven o. s. v.). Lika litet är
gudinnan Nerthus, "Terra mater”, en direkt motsvarighet till grek.
Gaia, isl. Jçrfî o. d., utan, såsom M. säkerligen med rätta antar,
en sädesfältets gudinna, som upptar fröet och låter det utveckla
sig i sitt sköte. Hvart hon kommer vid kringfärden på sin heliga
vagn, bringar hon fruktbarhetens välsignelse (här föreligger ej med
Mogk regnmagi). Naturligtvis är hon identisk med Njord, och
båda ha tidigt utvecklat sig ur en dubbelkönad vegetationsdemon,
hvarvid dock M. icke med Kock vill antaga inverkan från den
grammatiska namnformen. Men äfven Njord och Frey äro iden-
tiska, och Njord är blott det namn, som Frey bär som Nerthus’
make. Dessa vaners religionshistoriska ställning får sitt uttryck i
myten om vanernas krig. Deras kult är i mellersta Skandinavien
yngre än Thorsreligionen men äldre än Odenskulten. Njords maka
Skadi har för M. (liksom redan för W. Müller och Miillenhoff)
finskt ursprung och härskar öfver den vilda isvinden. Hans andra
barn Freyja är en ung sekundär bildning till Frey (möjligen dock
äldst en valkyrja) med drag äfven från Frigg. S. 214 hade förf.
lämpligen kunnat erinra om innebörden af hennes binamn Syr
’sugga’. Magnus Olsens intressanta afhandling om Hærnavi har
Meyer icke tillgodogjort sig.
Den egentliga medelpunkten i den af oss bättre kända perio-
den af forngermansk mytologi bildar Oden. Han är ingen indo-
europeisk gudom. Grundåskådningen i hans väsen är, att han är
herre öfver den mäktiga rörelsen, furor, äfven af den "vind” eller
"fläkt", som nämnes "själ”. Ett dominerande drag i Odens bild
är hans rätt höga ålder (grått skägg), ett uttryck för hans erfa-
renhet och vishet. Hans ena öga får ej hänföras till solen. Viktiga
äro hans attribut. Hatten och manteln tyda på en gammal natur-
demon (se s. 233), men ha nog intet att skaffa med molnen; Oden
är ingen molngud. Hästen, ett gammalt attribut, är en omskrif-
ning för den hastiga rörelsen ; myten om dennes egendomliga börd
beror på ung teologisk spekulation. Spjutet är icke blixten (mot
Mogk) : vinden slungar inga blixtar. Kultens mest karakteristiska
form är en förbin delse af hängning och märkande med spjut.
Odensreligionens framgång och seger sammanhänger med en för-
vandling i föreställningarna om lifvet efter döden: Oden lofvar de
sina v er k lig fortvaro efter döden; den som var märkt med spjut
behöfde ej frukta förintelsen. Odensritualens barbariska stil talar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
