Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 Lindroth: Dikter om runornas namn.
rossom , kanske också på i —e (där dock måste beaktas, att i-for-
merna auki, hauki kunna ha påverkats av de båda avskrivarnas
kännedom om þrídeilurna). Härigenom skulle vi snarast föras till
nordvästlandet (för skrivarens del?), varmed ock e som svara-
bhakti kan stämma *). — På Island levde dikten i traditionen åt-
m instone in på 1600-talet (se ovan). W orm kunde därför få en
hel del upplysningar av islänningar till sin Literatura 2). D e tryckta
breven m edge inte dessas namngivande. Hans vanliga hjälpare^
Arngrim ur Jonsson och M agnus Ólafsson voro icke personligen
särdeles runkunniga3), och av den förre äro ju en mängd brev
till W orm bevarade och (mestadels) tryckta, som då borde ha givit
något besked. JO 139 nämner Sveinn på Barde som den där
jäm te Magnus Olafsson brukade hjälpa W . i ’slijka hlute’ 4). —
Först post festum (1651) fick W . strofen om f" av Brynj. Sveinsson.
Från Runolfur Jonsson till W orm finns i samlingen bara ett
enda kort brev och det först från 1652. D et är W ., som kun-
nat giva något. Men som vi förstått, måste R J också ha haft
andra källor *), och ett och annat tydde på, att dessa ej blott varit
m untliga: bibehållandet av de specifikt norska rane{?) och flau str-
(fløystr-; låt vara m isstolkat), mær såsom ackusativ (s. 267). K an-
ske rent av någon norsk uppteckning?
I överensstämmelse m ed tidens benägenhet att finna dolda
hem ligheter i allt som rörde de gamla runorna, kanske ock van
att skaldeversar skulle bjuda på annan m ening än den dagsklara,
har R J läst in allehanda djupa ting i de enkla distika ®). Så till
en del också W orm. Då R J sökte ett fast inre sammanhang m el-
lan de båda versraderna, gjorde han däremot blott vad andra gjort
långt efteråt. E tt p s y k o lo g is k t samband finns naturligtvis, fast
d et mera sällan blottas — klarast r
i str. 3, 6, 8, 10 —, men ett lo -
gisk t vid riktig läsning ingenstädes.
*) Skrivningen gufna str. 10, som Bugge (s. 110) ansåg kunna vara ett
vittnesbörd om att skrivaren varit västlänning, kan såsom ensam intet be-
visa. Även i tröndska skrifter från 1325—50 finns fn, om ock i tydlig mi-
noritet mot mn o. d. (Hægstad Gamalt Trøndermaal 20).
a) Det är ej otroligt, att han fått hela dikten upptecknad. Hans form-
givning är nästan genomgående nyisländsk. Dock brennr (str. 16); så hade
membranen.
*) ,Om detta och deras ställning till Worm se Thorsen anf. arb. 82,
85 not, Olsen Buneme 111.
*) Sveinn Jónsson var präst på Barde och dog 1687 enl. Kålunds Ar-
namagneanska katalog, där han nämnes såsom handskr:savskrivare. AM
242 fol. synes bära vittne om S:s och W:s beröring, som ock intygas genom
två brev från den förre från 1640 (i AM 267 fol.).
*) Eftersom Brynj. Sveinsson visste ett och annat i frågan, nämner
jag, att tre brev från BJ till denne i AM 1058 4:o från 1644—49 vittna om
beröring dem emellan. Jag har inte tagit kännedom om innehållet.
’) Hans ’nyckel1 för det rent formella är den, att runans ljud skall
finnas exemplifierat i versen både såsom ’initiale’ och ’medium’ 1. ’finale’
eller som långt och kort. Ex.: Fie—Y\f(f)ur ; Fr—sleipwr(!); Os—F
jørt; Tyr
—opf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
