Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 Olson: Förlust av w.
*pëwis n. ”tjänare” (belagt i pl. pewisa), så bevisar detta
dock icke bortfall av w framför i-et. Yisserligen skulle en-
ligt den väl numera allmänt antagna mening, som fram-
ställts av Kock (Arkiv 17: 355 ff.) och v. Friesen (Till den
nord. språkhist. 1: 30 ff.) i betonad ställning ett *pawin
> *pœwR giva *piöR. Men då *-päwin här stått som senare
sammansättningsled under en svagare akcent, är intet na-
turligare än att denna diftongbildning uteblivit. Jämföras
kan t. ex. det allmänt erkända förhållandet, att brytningen
i de nordiska språken icke inträder annat än i fortis-stavelse.
Det isl. h l é r ”ljum” förklarar Pipping ur en utveckling
* h lå w i- (jfr t. ex. Fick Vergl. wb.4 3: 109) ;> * h lä i- > hlœ -.
Med enligt hittills gängse mening bibehållet w däremot vore
utvecklingen ljudlagsenligt t. ex. nom. *h law ÍR s>*hlœ w R :>
* h liôr (jfr v. Friesen Till den nord. språkhist. 1: 38, Kock
Arkiv 18: 251), men ack. * h lä w ia n > * h lœ w a n etc. Då nu
fsv. har lio ”ljum”, isl. h iæ r med samma bet., kan väl ingen
på allvar vilja bestrida, att det är just de nämnda ljudlags-
enligt uppkomna växelformerna *h liö- och som här
återfinnas. Men P. nödgas (s. 160 f.) för att förklara det
fsv. lio betrakta det som en analogibildning efter mönstret
*mæ(r) :m iö (r) eller ock helt skilja det fsv. lio från isl. hlær
och härleda def förra ur en stam * h le w a eller * h le w u , i vilken
i kasus med u i ändeisen brytning inträtt trots det före-
gående /-et, ett påstående för vilket åtminstone hittills icke
presterats det ringaste bevis.
Ur en pl. *skäwiöR > *skäiöR ;> *skæar (av samma
stam som got. skëwjan ”gå”) förklarar Pipping isl. poet.
skær ”häst”, vars sing.-form således vore bildad analo-
giskt efter pluralen i st. f. ljudlagsenligt *skæfir < *skä-
wiaR. Denna konstruktion är ju icke orimlig, men nå-
got bevis för w-bortfall enligt P:s teori innebär den
naturligtvis icke, då grundformen, även om samband med got.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
