Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 Olson: Anmälan.
ord *), antager fyra olika källor: 1) primära i-stammar: hrytr,
pyss, p y tr, gyss, hvinr och möjligen hrytr; 2) primära ja -st.: bylr,
byrr, hylr, ylr\ 3) jw-stammar; d ry nr (— got. drunjus), möjligen
ylr (= lulelapp. ulju-); 4) sekundära ja -st., d. v. s. a-stammar bil-
dade av ja-verb, t. ex. dynr : dynja, glymr: glymja, stynr : stynja
m. fl. v. Fr:s kritik riktar sig har företrädesvis dels emot anta-
gandet av primära ja-staramar med bet. av nomina actionis, då
existensen av sådana överhuvud icke är styrkt i de germ, språken,
dels och framför allt mot antagandet av de sekundära ja-stam-
marna. Han medger m öjligh eten av dylika sekundära bildningar.
Dels anser han emellertid de paralleler H. anför (neutr. hall: halla,
drep: drepa osv. samt mask. beinir: beina, greidir: greida etc.)
icke vara vittnesgilla. Dels förutsätta, menar han, dylika bild-
ningar i varje fall ett antal direkta mönsterord, efter vilka nybild-
ningen kunnat ske. Ett säkert sådant är det redan av H. som
jw-stam förklarade drynr (got. drunjus). Men om så är, finnes
intet skäl att icke se primärbildningar även i åtminstone en vä-
sentlig del av de övriga, då eljest intet talar för att de vid sidan
stående ja -verben äro ursprungligare än resp. substantiv.
Själv förmodar v. Er. här genomgående jw-avledning. De
positiva skälen härför kunna sammanfattas på följande satt: 1) ju
är genom got. drunjus, lapp. ulju- och sturjä (se härom v. Fr. s.
241) bestyrkt såsom primärsuffix för nomina actionis; ja är icke
med säkerhet uppvisat i denna funktion i de germ, språken. 2)
jw-suffixet förklarar, varför i i böjningen kvarstår framför -ar, -a,
-um (gen. sg. byriar osv.) och varför nom. plur. i fvn. ändas på
-ir (*buriuiR > *byrir liksom *suniuiR > synir osv.). Den alter-
nativt uppträdande änd. -s i gen. sg. beror på sammanblandning
med de verkliga ja-stammarna (liksom dessa omvänt antaga -jar :
heriar o. d.j. Ack. pl. -i (för -ju) har antagits även av andra
u-st. 3) jw-suffixet förklarar »-omljudet i dessa ord: alla kasus
utom nom. och ack. sg. {*burjuR ;> *burr, resp. *burju ;> bur) ha
ljudlagsenligt i-omljud. 4) Då vid sidan av de ifrågavarande sub-
stantiven stå dels On-verb (byrja, -ada: byrr), dels jan -verb {styrja,
sturdai styrr), så stämmer detta därmed, att vid «-stammarna
samma typer äro representerade: hosta, kostada: hostr, herda, herda :
hardr osv. J-et i typen byrja, -ada kan icke förklaras ur i-stammar.
Som lätt synes, äro dessa skäl av olika värde. Det under
3) omtalade förhållandet förklaras ju lika bra, om man antager
ja-suffix. Detsamma är förhållandet med det under 4) nämnda
(även här förekomma öw-bildningar, t. ex. herja, -ada till den
otvivelaktiga ja-st. herr, pefia, -ada: pefr, jfr Inledn. till Hægstad
o. Torp Gamaln. ordb. s. LXV). Betydelsefullare äro skälen 1) och 2).
Men även de bevisa strängt taget endast, att en del — om än icke
alltför få — av dessa ord äro ursprungliga j«-stammar. Sannolik-
heten av att vissa av dem äro efter mönstret av ja-stammarna
‘) Arkiv 7: 25 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
