Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olson: Anmälan. 219
serande". I mågra synes anm. bet. "försedd med” 1. dyl. kunna
inläggas: skæggge ("den med skägget”), tanne ("den med tanden")
— personerna ii fråga ha väl haft någon egendomlighet med skäg-
get, resp. tändlerna — svartkulle m. fl.; i andra, såsom djure, bolche,
har måhända e?-avledningen använts blott som ett medel att åstad-
komma ett åstiundat typiskt maskulinum.
H esselm ian undersöker i en utförlig framställning använd-
ningen av sluttartihel i de östnordisha medeltidsordspråken, huvud-
sakligen i dem svenska redaktionen. Hans resultat äro i korthet
följande.
I regel :användes ingen artikel. De fall, i vilka den före-
kommer, låta nästan alla fördela sig på följande bet.-kategorier.
1) ind ividu elll artikel: substantivet betecknars något i sin art
ensamt; t. ex. ihymildin, wärldin, sölin. Nära de sa stå några ab-
strakta (urspruingiigen personifierade): dödhrin, lykkan, sannindin
o. a., i vilka artikeln f. ö. delvis beror på utländskt inflytande.
2) p ossessiv aartikel: substantivet är begränsat genom förhållandet
till ett väsen el. föremål, som redan är omtalat el. antytt; t. ex.
ä staar fool tül benitli wärhir (d. v. s. ’hans ben’). En artikel av
detta slag refeererar stundom till ett föreg. obestämt pron. (man
ma ledha vxen til wain, d. v. s. ’sin oxe’), till ett demonstr. adv.
{thär är onth ait stiäla som bondin är siälwir thiwnir, d. v. s. ’på
det ställe, vam husbonde etc.’) eller till ett underförstått pron. i
opersonl. satserr (bäther quämmer skrapa osten än skrädha, dvs.
’sin ost’). 3) d ieterm in ativ artikel: substantivet begränsas genom
förhållandet till i en egenskap el. verksamhet, som tillägges substan-
tivet självt påå annat sätt än genom en omedelbart föregående
adj.-bestämningr el. en relativsats; t. ex. man skal sia järnith tha
thäth är heeth,, kråkan är cy thy hwitare at hon opta badhar osv.
Sker begränsnimgen genom föreg. adj.-attribut el. relativsats saknas
artikel (i senaree fallet står determ. pron.): litin thwa wälthir opta
stort las; thäm pungir är tombir som annars pänninga äru i. 4)
reciprok artilkel: artikeln tillägger två substantiv i samma ord-
språk, vilka ställlas i någon art av motsättnings- el. ömsesidigbets-
förhållande till varandra ; t. ex. naar ölit gaar in, thaa gaar vethith
wth ; fö r wardhiir skon arm ir än fothin wardhir warmbir. Bruket
har, om anm. ifattar förf. rätt, två källor: dels den possessiva an-
vändningen (se ■ 2 ovan), dels en även i andra ieur. språk på pri-
mitiva stadier fcorekommande användning av en ”anaforisk” artikel
vid subst., som ofta nämnas tillsamman (som komplement el. mot-
satser), t. ex, fht. mâno ioh thiu sunna, feng. eorcte . . and seo
heofon o. d. I båda fallen är den dubbla artikeln sekundär, och
en hel del överjgångsex. visa det ursprungliga förhållandet: artikel
blott vid det isenare substantivet, t. ex. fda. hwo ild wil hawe
han seal leedhe i asken; fsv. ey är gest swa argh at husbonden skal
io hawa til fowna osv. 5) novellistisk artikel: ordspråket be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
