Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brate: Möjebro-atenen. 233
L. 12, 29, 49, 62, 70, 116, 135, 193, 225, 258, 273, 481,
527, 780. Då det urnord. h redan tidigt blivit till spiritus
asper, se Klugee, Urgermanisch s. 65, var förhållandet mel-
lan h och gh rcedan i urnordisk tid detsamma som på 1000-
talet, och om poå 1000-talet båda ljuden ofta uttrycktes med
samma runa, boör sådant även hava varit tänkbart i urnordisk
tid, där ju h emiellanåt användes hiatusfyllande mellan två vo-
kaler, t. ex. aihhu Myklebostad B, niuha, snuheka Stentofta,
frohila på en (dansk brakteat, se Bugge N. I. s. 335. Något
säkert urnordiskct exempel på bruket av h fór gh kan jag emel-
lertid icke fraimdraga, varför jag för mitt antagandes riktighet
blott kan åbercopa den goda tydning, som därigenom upp-
står. Även i cdipl. uppenbarar sig stundom samma beteck-
ning, t. ex. TChomas de Hahaby SD. I, 528 (1278), trol.
Hagby, Torshällla sn, Sdm, vilket ju dock kan bero på blott
skrivfel.
Mot min 1tydning kan till en början invändas, att ju
gh i slaginaR uttryckes med runan g. Tänkbart är dock,
att g väl begeagnats framför len vokal, men framför hård
kunnat utbytas mot h som tecken för gh. Jfr hurusom just
för ljudet gh oclh efter samma fördelningsgrund tvänne tecken
begagnas i den ffornengelska runinskriften på Ruthwell-korset,
se Brate, Månaddsbladet Y, 1886, 25.
En annan i invändning kan hämtas från att jag antager
dat. sing, haha,, ehuru andra urn. runinskrifter uppvisa be-
varad slutljudanade nasal i motsvarande former: gen. kepan
Belland, -an Toimstad, igingon Stenstad *), dat. witadahalai-
ban Tune, brawingan Tanum, men detta förhållande betyder
Not vid korr. *) Om äldersbestämmelserna av urnordiska runstenar
i Norge hos Scheteelig N. I. III äro riktiga, synes antagandet av dialekt-
skillnad bliva nödigt t för att förklara förlusten av -n{z) i runo Einang, som
Schetelig s. 66 hänfcör till andra hälften av 300-talet, och dess bibehållande
i igingon Stenstad, som enligt Schetelig s. 69 är att datera till mitten av
400-talet. Eller skullle skillnaden härröra frän att i senare fallet -n(z) är
uppkommet av -n-izi?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
