- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Trettioförsta Bandet. Ny följd. Tjugosjunde Bandet. 1915 /
374

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

374 Kock: Brytningen i fno. språk.
H. menar: ju flera diftonger en fornnordisk dialekt i
allmänhet har, desto större tendens har den att använda
brutna former.
Huru träffar nu denna hypotes in på isländskan, den i
stort sett ålderdomligaste av alla fornnordiska dialekter
(språk)? Och huru träffar denna H:s hypotes in på forn-
svenskan, vid en jämförelse mellan denna och isländskan?
Som bekant är isländskan en mycket diftongrik dia-
lekt. Jag erinrar om diftongerna i miga, eyra, bein, brióta,
ftiúga, vidare om diftongerna i isl. sniór, sniår osv., om
kortdiftongerna i isl. iorp, iafn osv.
I fall den allmänna diftongrikedomen skulle, såsom H.
vill, vara den bestämmande faktorn vid användningen av
brytning i verben etabera osv., så borde man för visso i
isländskan havt de brutna formerna *iata, *biara osv.
Dessa finnas emellertid som bekant icke i isländskan.
Ännu värre ställer sig saken, om man indrager den
normala fornsvenskan i diskussionen.
Som bekant hava de samnordiska, i isländskan alltjämt
kvarstående vokalerna i stor utsträckning monoftongerats
i fornsvenskan. Så har t. ex. auga blivit till fsv. øgha,
eyra till øra, bein till bën, briüta (isl. briota) till brÿta,
fliûga till flÿgha; i den yngre fsv. har även snid, sniø blivit
till snø.
I fall nu His hypotes (”ju mindre diftongrikedom —
desto mindre brytning”) hade varit riktig, så hade fornsven-
skan naturligtvis bort hava brytning i mindre omfång än
den diftongrika isländskan.
Förhållandet är em ellertid det motsatta.
Fornsvenskan har nämligen brytning (framför supraden-
talt l) i stiala, fiala, piali — isländskan saknar däremot
brytning i de motsvarande stela, fela, peli. Vidare erinrar
jag om att man i Östergötland och i angränsande bygder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:26:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1915/0382.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free