Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beckman: Till VGL:s hist. 59
Exkurs 1.
Om å-judets uppkomst.
Det förut framställda torde innebära förpliktelse för mig att
säga några ord om min uppfattning av frågan om övergången
ö > å i vårt språk. För dateringen av denna övergång ha vi som
bekant_ ingen annan hållpunkt än de skrivningar med o för gam-
malt eller aa för gammalt o, som i enstaka fall förekomma i
litteraturen. Att dessa bevisa, vad man ansett dem bevisa, skall jag
ingalunda bestrida. Däremot vill jag framhålla, att man ingalunda
av deras uteblivande får draga några slutsatser. Som jag re-
dan 1895 efter J. Storm och A. B. Larsen framhållitx), tyckes
ett samband ha funnits emellan de olika vokalförskjutningarna, så
att o befunnit sig i utveckling mot o j} på samma gång a fortskridit
i samma riktning mot å, ehuru på avstånd. Därav följer, att a
mycket väl kan tänkas ha intagit en plats, som något århundrade
förut tillkommit o, utan att detta kunde ge anledning till någon
förväxling av bokstavstecknen. För en sådan inträdde förutsätt-
ningar först i och med de korta rotstavelsernas förlängning. Då
uppkommo ett par nya ljud, som kunde stå fritt: ett förlängt äldre o,
ett förlängt äldre a, vilka voro olika de ljud, som motsvarade de
gamla långa ö- och ä-ljuden. Emellertid torde blott på vissa håll kort
o ha vid förlängning antagit ett ljud, som i högre grad liknade å. I
det centrala Västergötland t. ex. skulle en person med dialekten som
utgångspunkt ännu i dag icke finna någon anledning att vilja or-
tografiskt sammanblanda son och sån (av så) 2). Rimligare vore en
förväxling av o och ö. Förutsättningarna för framträdande av så-
dana skrivningar som kaana (kona)} vordha (vardha) äro sålunda
ganska ogynnsamma och förefinnas, rent fonetiskt sett, blott i vissa
delar av Sverge. Mitt antagande, att övergången ä r>å småningom
börjat inträda redan på 1200-talet kan sålunda icke sägas stå i
strid mot kända fakta.
Exkurs II.
Om ^-typen i Siælinna Tröst.
Det behöver icke sägas, att den uppfattning av frågan om
ändelsevokaler i VGL I, som jag här framlagt, gör mig ganska
*) Arkiv XI, 176. Intressant belysning av detta förlopp lämnar Pip-
ping Arkiv XXVII, 287 f.
2) En rikhaltig samling material för bedömande av frågorna om ut*
vecklingen av Ö i Västergötland lämnas av Sandström, Landsm. B. 6 (1912).
Här må tilläggas: Det uttal av ordet son, som sån, vilket där anföres, kan
jag naturligtvis på intet sätt bestrida, men det är icke allmänt. Min fader
(f. i Vadsbo 1819, d. 1902 i Skånings härad) uttalade hela sitt liv ordet son
med ett öppet o, som m ycket starkt avvek från å men ingalunda var cen-
traldialektens ö-liknande ljud. Uttalet i fråga lancerades av ortografiska
skäl vid Skara läroverk c. 1880, men torde i den bildade klassens uttal för
övrigt redan vid den tiden ha varit mycket ovanligt. Sedan ovanstående
skrevs, har jag haft tillfälle höra min fars och mina lärares uttal (i ordet
hovrätt) av en yngre kamrat, en man på c. 40 år. Av intresse är, att han
var son av en lärare i Skara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
