Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hellquist: Anmälan. 341
til Valhallar. En af Egils söner, som dog af sjukdom, har Oden
tagit upp i Goäheim; Valhall nämnes ej. På samma sätt med
Svegder, som kommer till Oden. Förf. anser sig alltså berättigad
att, då hjälten faller i kamp, alltid förutsätta Valhallaföreställ-
ningen, äfven om uttrycket Valhall saknas. Men där dessa villkor
ej uppfyllas, ha större eller mindre delar af dessa föreställningar
saknats; hvad detta innebär, behandlar han längre fram.
Denna uppfattning af Valhall som ett dödsrike för de fallna
anser förf. dock ej för den ursprungliga. Valhall är från början
en valplats med dess börda. Tanken var äldst icke den: "alla
fallna finnas i Vallhall", utan "dessa eller våra fallna". De som
dö tillsammans, ansåg man, blifva också efter döden i hvarandras
närhet (jfr t. ex. historien om Þóroddr och de fem drängarna i
Eyrb.), och på samma sätt förblefvo de hundratal, som betäckte
slagfältet, ett helt — de bildade ett Valhall. På grund af all-
mänt bruk har sedermera ett förallmänligande af föreställningen
inträdt.
Denna valens enhet åskådliggöres t. ex. af vissa tyska sagor,
såsom om kung Karl, som efter en stor slaktning med hela sin
här gick in i Odenberg. Men dessa tyska sagor äro bundna vid
fasta platser, hvarigenom förhindrats, att också här ett öfverindi-
viduellt hem för vapendöda uppstod.
Valhallstron har sin rot i germanernas primitivaste föreställ-
ningar om döden — föreställningar, som i fråga om identifikationen
af den döde och samma människa under lifstiden går vida längre
än t. ex. hos Homerus, där emellertid, såsom förf. visar, den äldre
krassare uppfattningen stundom framskymtar. I anmärkningarna
till denna utredning lemnar förf. en efter min mening mycket
beaktansvärd kritik af den gängse uppfattningen om ”skugg- och
kroppssjälen *). Hos germanerna framträder själaföreställningen
mycket svagt : den döde var ”ett Iefvande lik"; kroppen gick under,
det kunde man ej undgå att iakttaga, men den döde själf lefde
och var en kropp likaväl som den, som låg i grafven. Inte ens
förbränningen kunde förinta människan. Tanken på vistelseorter
på andra sidan grafven kan för öfrigt vara och är snarast äldre
än denna sed (i motsats till hvad som synes vara t. ex. Helms
uppfattning); den har utgått från grafven som boning för den
döde och familjen. De släkten, som brände liken, kunde alltjämt
tänka sig de döde som Iefvande lik.
Viktiga äro de språkliga intygen om den äldre "själatron".
Det samgermanska själ och det nordiska gnd ha under den hed-
niska tiden inte återgifvit begreppet anima. I betydelsen ’själ’,
särskildt ’en döds själ’, äro de inskränkta till öfversättningslittera-
turen eller först där belagda och därifrån vidare spridda. Den
ursprungliga betydelsen var för själ sannolikt och för gnd säkert
’andedräkt’, ’liF. De enda substantiv, som i isl. blott tillkomma
») Jfr Ark. 32: 209.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
