Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brate: Genmäle. 347
virrvarr, varav intrycket sålunda sammanfattas: "I flera av dessa
fall är ordföljden snart sagt främmande för svenskt språkbruk
överhuvud. Vi få då en följd av mosaikartat hopplockade ord,
som direkt röjer oförmågan att begagna modersmålet till de poe-
tiska intentionernas förverkligaude”.
Att, som Lindroth gör, uppställa vardagsspråket som rätte-
snöre för en Eddaöversättning, är ett tilltag, som ju måste leda
till orimliga slutsatser, ty från denna språkart står väl ”den stolta
ande, som talar ur de tusenåriga kvaden” mest fjärran.Men där-
jämte är det anmärkningsvärt,att Lindroth icke synes känna
andra alternativ än vardagsspråkets otvungenhet och skriftspråkets
stelhet. Det finnes också en poetisk ordföljd, som är vida friare
än den i prosa genom annan ordning av de efter subjektet följande
satsdelarne vid rak ordföljd, genom annan ordning efter predikatet
vid omvänd ordföljd, genom rak ordföljd för väntad omvänd ord-
följd, genom omkastande av ordföljden mellan huvudordet ochepi-
tetiska adjektiv-, prepositions- och adverbattribut, genom dessa
attributs skiljande från huvudordet, genom att även andra be-
stämningar än adverbial och genom att adverbial av alla slag stå
före subjektet i bisatser, se Brate, Svensk språklära Stockholm 1898, §
227. Jag har där bestyrkt dessa regler genom exempel ur Snoil-
skys Svenska bilder, som innehåller ypperlig poesi, och menar, att
om en fritt diktande skald får förfoga över ordföljden med sådan
frihet, bör denna ej heller förmenas en Översättare för att Över-
vinna de svårigheter, som bundenheten vid originalet medför.
Att Eddans översättning är ”en utomordentligt svår uppgift”,
vidgår även Lindroth, och Nordenstreng s. 662 a och Cederschiöld
s. 202 uppräkna åtskilliga av de svårigheter, som därmed äro för-
bundna. Då Lindroth s. 221 beskyller mig för att icke hava
”osvikligt vidhållit mina egna principer”, måste jag åter protestera.
Då jag i företalet s. X säger mig hava ”strävat att komma grund-
textens uttryckssätt så nära, som känslan för svenskt språkbruk
och hänsyn till allitteration medgivit”, så är detta att börja med
ingen ny, för mig egendomlig princip utan blott en tillämpning
på detta fall av den allmänna grundsatsen, att en översättning i
möjligaste måtto skall ersätta originalet. Kan fullständig överens-
stämmelse åstadkommas, är ändamålet uppnått, måste olika modi-
fikationer tillgripas, utgöra dessa intet uppgivande av principen,
som ju medger möjligheten av sådana. Att måhända i ännu flera
fall, än som skett, översättningens trohet bort åsidosättas till för-
mån för uttryckets ledighet, vill jag ej bestrida, men den enskildes
tycke spelar vid avgörandet därav en mycket stor roll.
Någon förbindelse att strängt iakttaga stavelseantalet i ori-
ginalets verser har jag aldrig iklätt mig; allitterationen markerar
tillräckligt det forntida i versen. Om allitterationerna äro så valda,
att de vid föredraget kunna betonas, underordna sig eventuella
bihöjningar, så att de föga märkas. Men naturligtvis medger jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
