Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel Kock, En fornnorsk och östnordisk ljudlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: En fnorsk o. önord. ljudlag. 243
Enligt ”epentes-teorien” bröts ett kort e i rotstavelsen
genom inflytande från ett i följande stavelse stående u, så
att man i rotstavelsen fick eu, senare utvecklat till eu, eo,
io. På denna väg erhöll man enligt min uppfattning i och
med förlusten av u i ändeisen genom äldre w-brytning
t. ex. *erpu > *eurp, som något därefter blev till isl. fsv.
iorp. Senare övergick genom yngre w-brytning under på-
verkan av den alltjämt kvarstående ändelse-vokalen u rot-
stavelsens e först till eu, senare eu, eo, io, t. ex. ack. pl.
Hegu1
) *teugu >- fsv. tiughu ”20”, *sternu (oblik kasus i sg.
till stiarna) > *steurnu >
>isl. stiornu.
På de nyss anförda ställena i av mig utgivna skrifter
har jag anfört de skäl, som visa, att ”omljuds-teorien” icke
kan vara riktig. Hänvisande härtill, inskränker jag mig
till att (refererande) i största korthet nämna följande:
1. Det är självklart, att w-ljudet i nom, sg. *erßu, i adv- *meku ’mycket’
osv. vid sitt inträngande frän ändeisen till rotstavelsen t i l l en b örjan
hade sam m a kvalitet i rotstavelsen, som det hade i ändeisen. Alltså blev
t. ex. *meku till en början *me^k. Det kan omöjligen o m ed elb a rt ha
blivit till *meak eller (om man ville antaga, att -u tills vidare kvarstod) till
*meaku. För att förklara isl. fsv. miok måste därför Pipping antaga denna
utveckling: *meku > *mev-ku ;> -miuku ;> *mio7cu ;> *miaku med övergång
från eu, iu till ici och senare o m vän t en utveckling *miaku >■ *miç>ku
m%Qk (miok) med den a lld e le s m o tsa tta övergången ia ig (io). Ännu
vanskligare blir omljudsteoriens tillämpande på ett ord sådant som fsv.
tiughu. Här måste omljuds-teoriens anhängare förutsätta först en utveckling
*tegu z> Heugu ;> Hiugu ;> Hiogu :> Hiagu och därefter i m o tsa tt riktning.
Hiagu ;> Higgu z> tiogu > tiughu.
Besinnar man, att alla dessa ljudövergångar först i en riktning sedan
i en alldeles motsatt riktning skulle ha inträtt inom en relativt helt k o rt
period, så ’torde utan tvekan kunna sägas, att dessa antaganden icke äro
möjliga.
Enligt brytningsteorien återigen blir Hegu helt enkelt omedelbart till
*teugu tiughu och *meku till *meuk *meuk > miok.
2. Förutsättningen för ”omljuds-teorien” är, att ord sådana som isl.
pl. bgrn ”barn” och biom ”björn" hade (om man bortser från i i biom )
sam m a vokal-ljud under samnordisk tid. A tt detta emellertid icke var
fallet, framgår av följande omständigheter:
’) Frikativt g betecknas i förliterära former med g i denna uppsats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
