Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel Kock, En fornnorsk och östnordisk ljudlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: En fnorsk o. önord. ljudlag. 249
Blott följande finnas i fornsvenskan med §, (k)k efter
iu: nom. ack. ntr. fiughur ”4”, fiughurtän(de) ”14(de)”, kom-
posita: fiugJmrslinäer ”fyrkantig” etc. — tiitghu ”20”, tiu-
ghunde ”20de” — thiukker (jämte thiokker), utgånget från
former sådana som piukku(m), piukkir etc.
Forndanskan använder fiughœrtœn, tiughu (SkåL.), tiughœ,
thiuk.
Fornnorskan fiughur, fiughurtan, pmkkr ; jmf. nedan
s. 256.
I åtskilliga runristningar i Uppland anträifas namnet
iufur; också iofur och iafur (i komposita iufurfast etc.)
finnas; se Dieterich Runenwörterbuch s. 198 f.).
Det är naturligtvis ovisst, om de runristade iufur uttalats
luvur, luvur, lovur eller lövur ; huruvida det runristade
iofur uttalats lovur eller lövur, samt om (jmf. nedan s. 270 ff.)
det runristade iafur uttalats lavur eller lovur. Blott en
gång (SD. III, Uppland) har med latinsk skrift namnformen
luvur påvisats (jmf. Lundgren); annars lavur. Enligt Lind
Dopnamn användes i fornnorskan (jämtländskan) en gång
(år 1446) namnet laffuar, alltså med a i ultima, men annars
anträffas ej något dylikt namn om verkliga personer; namn-
formen Iofurr brukas dock några gånger om diktade per-
soner i vestnordisk literatur.
Om — såsom troligt är — fsv. Iuvur är identiskt med
isl. iofurr ”furste”, så kan dess iu bero därpå, att i fsv. den
genom yngre «-brytning uppkomna ljudgruppen -etibu- dia-
lek tisk t kvarstod såsom -iuvu- (Iuvur), emedan 5 (v) var
en labial konsonant (rotstavelsen var kort) *)•
II s. S97: ”Alternativt skulle för fgutn. regeln k u n n a . . . formuleras sålunda:
brytningsdiftongen iu kvarstår framför gu (tiughu, fiugur, fiugura), men
blir annars till io”.
*) Det är möjligt, att iu i det fsv. dialektiska élliuvu ”11”, nyno. dial.
eddjug ”11” (jmf. fnorska dial, elliufti ”lite ”) uppkommit genom yngre
w-brytning (Kock i Ark. nf. XXVII, 360 noten, Uml. u. Brech. s. 304 f.).
I så fall har iu i semifortis-stavelse framför m bibehållits i detta ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
